Krugman, Obama och den nya politiska kompassen

av Martin Gelin

Första gången jag såg Paul Krugman var på en debatt om Irak-kriget på NYU, med bland andra Hans Blix, för fem, sex år sedan.
Krugman presenterade sig såhär: ”I am Paul Krugman, member of the radical left, formerly known as the center”.

Jag vet inte riktigt vad det säger om USA:s rådande politiska klimat att vinnaren av Nobelpriset i ekonomi har kritiserat Barack Obama från vänster i snart två år, men att Obama ändå får finna sig i att bli kallad för kommunist i stort sett dagligen.

Jag tror att McCains absolut största problem just nu är att amerikanska väljare ser finanskrisen som en direkt följd av republikansk politik. Experterna må vara oense om huruvida det faktiskt stämmer, men de amerikanska väljarna verkar överens: skällsordet ”trickle down economy” har blivit ett vardagsuttryck och republikanernas grundläggande syn på skattepolitik ifrågasätts.
När McCain anklagar Obama för att vilja ”sprida förmögenheten” tänker väljarna inte längre ”socialism!”, utan snarare sneglar de på sina räkningar och tänker ”Kanske ingen dum idé”.

I förra veckans New Yorker skrev George Packer ett fint reportage från Ohio, där han bland annat träffade den veliga väljaren Pitchford, som inte kunde bestämma sig för Obama eller McCain. Nu har han bestämt sig, skriver Packer:

”Last Thursday I got a call from Pitchford. He had decided to vote for Obama on the day after the second Presidential debate, and having decided, had already cast his ballot in Ohio’s early-voting system. It was the financial crash that finally made up his mind, and especially an article in The Economist in which leading economists rated Obama’s program and advisers over McCain’s. This self-described libertarian found himself open to more government intervention in the market. “Where we’re sitting at now is such a scary spot that four years of McCain would be seen as the status quo with a tweak on it,” Pitchford said. “Change is suddenly looking pretty good.” I asked if the McCain-Palin effort to portray Obama as risky had had any effect on him. “Things are risky enough under the current Administration,” Pitchford said, “that they have no right to talk about risk.”

En bloggare från demokratiska tankesmedjan DMI är inne på samma spår:
”Most Americans want more government intervention in righting a free market ship that, left to its own devices, creates wealth for the few and stagnation and loss for the many. Most Americans want government to require that the private sector live up to its part of the bargain, to take an active role creating an economy that is consistent with our democratic values. They don’t believe that a trickle-down tax policy will work because it hasn’t. They don’t believe that a free market solution to health care will work, because it hasn’t.
If Obama wins, it won’t be McCain that he beats. It will be a legacy of a conservative ideology that has failed the majority of Americans. ”

Det låter kanske lite orättvist att republikanernas ideologi har varit ”dålig för en majoritet av amerikaner”. Även den fattigaste hälften fick det bättre under många republikanska presidenter (Eisenhower, Nixon, George H.W. Bush).
Men Bush den yngre har inneburit en tillbakagång för medelklassen. Folk har fått det sämre. Den förmögenhet som skapas i toppen når inte längre medelklassen. Det är självklart att folk blir arga och börjar leta efter andra lösningar.
Och det är väl lika självklart att det alltid kommer finnas de som kallar samtliga tänkbara alternativ till Bush för marxism.
Matt Yglesias:
”Conservatives have really convinced themselves – or at least a lot of them have – that bog-standard left-of-center bromides about progressive taxation and broadly shared prosperity are, in fact, a form of wild-eyed radicalism.”

För en bra inblick i var Obama egentligen befinner sig på den ekonomipolitiska kompassen kan man läsa New Republic-redaktören Jonathan Chaits analys av Obamas skattepolitik, där han konstaterar att exempelvis den kontroversiella höjningen av kapitalvinstsskatten som Obama föreslår faktiskt ligger under den nivå som Reagan införde.

Joe Klein skriver om hur McCains försök att socialiststämpla Obama inte fungerar:

”Ronald Reagan used to say that the most frightening nine words in the English language were ”I’m from the government and I’m here to help.” That is no longer true. This year, the most frightening eight words are ”I’m John McCain and I approved this message.”

Ett liknande argument från Eric Martin på Obsidian Wings:
”The middle class is hurting. The thought of tax cuts for the wealthiest isn’t selling the way it did when people either assumed that they, too, would soon be part of ”the club” or that wealth trickles down in copious amounts. This is an election in which even people who think Obama was himself in a terrorist outfit with Bill Ayers are going to vote for him anyway because he promises government provided health insurance.”

Hillary Bok, som är Gunnar och Alva Myrdals barnbarn (på riktigt), påpekar att det är Bush, inte Obama, som beter sig som en socialist:
”There are several roads to socialism. One is to try to bring it about. There is, as I said, no evidence that Obama wants to do that. But another is to govern so disastrously that drastic steps like nationalizing banks look like the least bad option. That was the Bush administration’s route.
If the people at The Corner are really worried about socialism, they should spend less time trying to conjure evidence of it out of thin air, and more time trying to make sure that their party nominates and elects people who will actually govern competently. Their years of cheerleading for Bush’s incompetent leadership have done more to bring about socialism in this country than William Ayers ever did.”

Och Ben Smith på Politico får ett e-mail från en förtvivlad republikan som intervjuat väljare i en fokusgrupp:
”54 year-old white male, voted Kerry ’04, Bush ’00, Dole ’96, hunter, NASCAR fan…hard for Obama said: ”I’m gonna hate him the minute I vote for him. He’s gonna be a bad president. But I won’t ever vote for another god-damn Republican.”
The next was a woman, late 50s, Democrat but strongly pro-life. Loved B. and H. Clinton, loved Bush in 2000. ”Well, I don’t know much about this terrorist group Barack used to be in with that Weather guy but I’m sick of paying for health insurance at work and that’s why I’m supporting Barack.””

Känns som en bra ursäkt att runda av med min favoritperson från hela den här oändliga valkampanjen: Pam från North Carolina.