Den konservativa splittringen

av Martin Gelin

När jag skriver om den idioti som präglar John McCains presidentkampanj numera handlar det inte bara om att jag tycker att demokraterna har en bättre agenda.
Det handlar framför allt om att republikanerna själva måste skärpa sig.
Det är ohälsosamt för USA att det bara finns ett parti som beter sig som vuxna människor. Den totala infantiliseringen av republikansk retorik innebär att många frågor som borde diskuteras inte diskuteras.
Det vimlar av sakfrågor där Obama har tveksamma idéer, men det finns inget utrymme att ta upp dessa när den mest dåraktiga falangen av republikanerna upptar allt medieutrymme med smutskastning, personangrepp och lögner.

I takt med att McCain faller i opinionsmätningarna, och det allt mer ser ut som att demokraterna kommer att närma sig 57-58 senatsäten, har konservativa medieröster blivit allt mer angelägna om att ta avstånd från republikanernas alla misstag de senaste åren.
Kloka konservativa skribenter som George Will, Ross Douthat, Peggy Noonan och David Brooks är bara några av de republikaner som uttrycker sig allt mer positivt om Barack Obama, samtidigt som de blir allt hårdare i sin kritik av McCain, Palin och deras allt mer cyniska kampanj.

En bra illustration av splittringen hos republikanerna just nu får man om man tittar på vad som pågår med konservativa veckotidningen The National Review. Den startades av William F Buckley Jr, förmodligen 1900-talets viktigaste konservativa röst i USA.
Men numera kan man dela in tidningens medarebetare i två kategorier.
Dels finns det de som tycker att allt är bra som det är och att Bush är ett missförstått geni.
Dels finns det de som desperat längtar efter att republikanerna ska pånyttfödas som ett vuxet, ideologiskt baserat parti, i stället för den sörja av cynisk populism som McCain/Palin-kampanjen representerar. De som vägrar se ordet ”konservativ” kapas av jättebäbisar som Rush Limbaugh och Sean Hannity.

Till den senare kategorin hör bland andra Christopher Buckley, son till William, och till vardags en härlig satirförfattare (ligger bland annat bakom ”Thank you for smoking”, som filmatiserades häromåret.) Häromdagen skrev han att han kommer att rösta på Barack Obama, vilket resulterade i att Buckley fick sparken från pappas tidning (pappa dog tidigare i år, tyvärr inte bara symboliskt).
I går intervjuades han av Chris Matthews om detta:

Han har fått sällskap av Kathleen Parker, en annan relativt vettig National Review-skribent som möttes av en liknande hatattack efter att hon skrev en krönika där hon påståd att Sarah Palin är en oseriös kandidat.
Parker gästade Stephen Colbert igår, och sade att hon har fått 12 000 mail sedan hon började kritisera Palin. Många av dem kom från republikaner som skrev ”Jag håller med dig, men måste du säga det där högt?”.
Intervjun:

Om det finns någon amerikansk skribent i dag som känns som en direkt fortsättning på William Buckley, och hans dröm om en konservativ rörelse befolkad av de bästa hjärnorna i landet, snarare än de buffligaste gaphalserna, så är det Daniel Larison på American Conservative.
Han ser den nuvarande konservativa splittringen som republikanernas sjunkande skepp, där blinda lojalister stannat kvar alldeles för länge:

”What is instructive about all this is what it tells us about loyalty. For the denouncers, loyalism ultimately seems to mean keeping your mouth shut, ignoring reality and not breaking ranks. In another era, these would be the legitimists who would have defended the rights of an imbecile heir rather than a competent claimant on the throne. What we see is that it is not loyalty that is being defended, but rather conformity. The loyalist is bound by devotion, and the conformist by fear, usually fear of an enemy or opponent. We see the former when people rally to a monarch or leader they genuinely admire, and we see the latter in support for a dictator as the lesser of two evils. ”

Larisons blogg Eunomia är ljusår från den infantila idioti som präglar republikansk mainstreamdebatt numera. Det är det bästa sättet att följa republikanernas fullkomliga implosion just nu, såväl som ett eventuellt frö till konservativ pånyttfödelse.

Läs också:
David Frum och internbråket på National Review. Det är talande att mannen bakom frasen ”axis of evil” numera är den vettigaste personen på National Review.

Ross Douthat om konservativa röster i liberala medier.

Maureen Dowds krönika om republikanernas kris. Hon frågar David Brooks om Sarah Palin borde bli president 2012:
”The short answer is no. She has reinforced the worst of talk-radio
culture. The party will need a leader to strike out in a new direction,
a fiscally conservative president more like a high-tech Teddy
Roosevelt. Someone with gravitas.”