Partiskhet och balans

av Martin Gelin

Många som kommenterar här är arga för att jag inte avgudar John McCain, vilket man tydligen bör göra om man skriver om valet.

Men det kan väl vara på sin plats med en liten förklaring av våra roller här på bloggen.
Jag har aldrig påstått att jag försöker vara opartisk eller objektiv.
Karin Henriksson är däremot väldigt bra på att skriva neutralt om valet.
Jag skriver vad jag tycker. Det är det uppdrag jag har fått av SvD.
Jag har alltid respekterat John McCain och jag har skrivit flera artiklar om honom där jag fokuserat på hans åstadkommanden som senator och hans onekligen fascinerande livshistoria. Under många år var han en politiker som låg väldigt nära den amerikanska mittfåran. Men han har bestämt sig för att förvandla sin presidentkampanj till en fars, och jag kan inte behandla den som något annat än en fars.

Förhoppningsvis kan här bloggen bli ett slags svensk motsvarighet till amerikanska gruppbloggar om valet, som The Plank, hos The New Republic, och Swampland, hos Time. Där turas republikaner, demokrater och politiskt neutrala reportrar om att komma med synpunkter. En modell som jag hoppas blir vanligare även i svenska medier.

Eventuellt skulle det väl vara bra för balansen på den här bloggen om det fanns en till röst från en person som hade lite större tolerans för Bush-erans ansvarslösa politik, men det är ett beslut som mina redaktörer får ta.

Är man ute efter vurmande kärleksförklaringar till John McCain kan man väl läsa Hans Bergströms nya bok ”John McCain – en politisk biografi”, eller varför inte gå direkt till Michael Goldfarbs kampanjblogg för McCain (Goldfarb skriver visserligen, av någon anledning, bara om Obama).

Om det finns läsare som verkligen är övertygade om McCains överlägsenhet som kandidat så kan ni väl fylla kommentarspalten med argument för detta, i stället för att skriva analfabetiska inlägg om svenska vänsterkonspirationer.