Sorkin, Obama och ilskan

av Martin Gelin

Maureen Dowd har ringt upp sin ex-pojkvän Aaron Sorkin och bett honom hitta på en dialog mellan Jed Bartlet och Barack Obama. Det blir ganska bra, förstås.
Men mest går det ut på att Sorkin uppenbarligen vill att Obama ska bli tuffare, hårdare, argare. Ända sedan McCains första smutskatsningsattacker i juli har det här budskapet hörts från demokrater som är frustrerade över Obamas relativt timida kampanj. New York-senatorn Chuck Schumer var tidigt ute med sina kommentarer om att Obama måste bli mer aggressiv.

Det finns en viss arrogans bakom det här gnället. Dels verkar dessa demokrater utgå från att de vet mer om hur Obama-kampanjen ska skötas än Obama själv. Dels kommer det här gnället uteslutande från vita demokrater, och det finns en anledning till det. Så fort jag pratat med svarta demokrater, eller så sent som i förra veckan när jag pratade med Harvardsociologen Orlando Patterson, så förklarar de att det är omöjlgt för Obama att bli arg, eftersom det förmodligen skulle skrämma bort vita väljare. Republikanernas dröm är en ursinnig Obama, som kan användas i reklamfilmer bredvid Jeremiah Wright.

Det är en av tragedierna med Obama-kampanjen: till skillnad från McCain, Palin eller Clinton, eller alla andra kandidater, har han ingen tillåtelse att visa sina känslor. Det var deprimerande att se honom intervjuas av George Stephanopoulos på ABC häromveckan. Stephanopoulos nämnde att Georgiarepublikanen Lynn Westmoreland nyligen kallat Michelle och Barack för ”uppity”, ett uråldrigt, och uppenbart rasistiskt ord som sällan används i andra sammanhang än just när vita tycker att svarta personer borde ”veta sin plats”.
Men Obama svarade förstås lugnt och diplomatiskt. Han får inte brusa upp, i synnerhet inte när det handlar om rasfrågor.
Chuck Todd, den nyktre analytikern på MSNBC, sade i våras att ”varje dag som vi diskuterar rasfrågor är en dålig dag för Obamas kampanj”.
Det är ingen slump att det är Bill Clinton och John McCain som introducerat rasfrågor i kampanjen, och inte Obama själv.

Obamas timida, professoraktiga ledarstil påmminer en del om andra framgångsrika, svarta politiker från samma generation; namn som Harold Ford Jr och Deval Patrick. De skiljer sig tydligt från den äldre generationen ”arga” svarta ledare, som Jesse Jackson och Al Sharpton. Till och med Jesse Jacksons son, Jesse Jackson Jr, påminner mer om Obama än om sin far.
Obamas kampanj har på sistone blivit allt mer aggressiv, och även producerat en del lögnaktiga reklamfilmer, men i hans egna uppträdanden förblir Obama återhållsam, vilket har en tendens att försvaga de större attackerna på republikanerna, Bush och McCain.

Brent Staples skriver om det här i dagens New York Times:
”Mr. Obama seems to understand that he is always an utterance away from a statement – or a phrase – that could transform him in a campaign ad from the affable, rational and racially ambiguous candidate into the archetypical angry black man who scares off the white vote. His caution is evident from the way he sifts and searches the language as he speaks, stepping around words that might push him into the danger zone.
These maneuvers are often painful to watch. The troubling part is that they are necessary.”