McCain plockar fram Barbara Streisand-kortet

av Martin Gelin

Under de senaste dygnen har den amerikanska ekonomin gjort förluster som motsvarar, säg, de skandinaviska ländernas samlade BNP. Det är förstås rimligt att folk letar efter syndabockar då, och hittills har Bush varit en tacksam måltavla.
Det är väl också rimligt att folk letar efter tecken på förbättring hos de två nuvarande presidentkandidaterna.

Obamas komplicerade men pragmatiska ekonomipolitik utreddes grundligt i den här läsvärda artikeln, men McCains ekonomiska politik har däremot varit svår att förstå sig på.
Så sent som i måndags sade McCain att ”the fundamentals of our economy are strong”, men i dag talar han om en ”väldigt, väldigt allvarlig kris” och försvarar måndagens uttalande med att han syftade på att USA:s ”arbetare” är starka.
New York Times gnäller i dag på sin ledarsida: ”McCain gillar att ösa beröm över arbetarna, men han ignorerar deras problem. Det är den riktiga förolämpningen”.

Enligt egen utsago är McCain inte någon expert på ekonomi, och republikanernas valstrategi i nuläget är dessutom att hitta så mycket som möjligt som kan distrahera väljarna från en diskussion om konkreta sakfrågor. ”Det här valet handlar inte om politiska frågor utan om personligheter”, som McCains kampanjchef Rick Davis uttryckte det nyligen.
De har helt enkelt kickat igång det uråldriga amerikanska kulturkriget – ”rejäla” republikaner vs. demokratiska ”snobbar” – som Richard Nixon förfinade på 1960-talet, och som varit standard i alla presidentval sedan dess.

I går fick McCain-kampanjen i alla fall jackpot, när de fick reda på att Obama-kampanjen – mitt under denna vecka av ekonomisk turbulens – arrangerat en fundraiser i Beverly Hills på lyxhotellet Beverly Wilshire (där ”Pretty woman” spelades in), med Barbara Streisand som värdinna.
McCain kunde förstås inte motstå det lockbetet. I morse på NPR muttrade han förargat om att ”Obama pratar om att hjälpa arbetande amerikaner men han hänger hellre på lyxhotell med Barbara Streisand”.

Själv har jag förstås tillbringat förmiddagen enligt regelboken för östkustelitister: sittandes på en bänk i Cambridge, alldeles intill Charles river, sippandes på demokratisk cappuccino medan solen klättrade upp ovanför Bostons ödmjuka skyline.
Senast jag var i Cambridge var förra våren, på ett kick off-evenemang för Obama-kampanjen. Det var fem tusen Boston University-kids som samlats på en sportarena i hopp om att få höra Obamas mest bombastiska kampanjmonologer, men i stället fick de höra ett två timmar långt tal om sjukförsäkringar, studentlån och utsläppspermissioner för oljeföretag. Det är, också, Obama.