Storbankerna har kort minne

Finansbranschen är en värld där människor har långa krångliga titlar men kort minne. När den svenska kreditmarknaden avreglerades i mitten av 80-talet påbörjade bankerna en vild utlåningsfest. Ni som inte minns hur det slutade kan googla på ”90-talskrisen”.

Det hindrade inte SEB och Swedbank från att i princip göra om samma sak på 2000-talet, denna gång för säkerhets skull i Baltikum. Det blev inte heller bra.

Denna erfarenhet fick Swedbanks vd Michael Wolf att för några år sedan slå fast följande samband: på lång sikt kan inte bankerna växa snabbare än BNP.

Att något så självklart ens behöver påpekas säger det mesta.

Vad har då storbankerna lärt sig? Rätt lite, att döma av de siffror som SvD Näringsliv tagit fram. Sedan 2008 har svenska storbanker återigen expanderat i en betydligt snabbare takt än Sveriges ekonomi. Än sen då? Svenska banker tillhör ju Europas mest solida?

Det stämmer, men samtidigt inte. De beror nämligen på hur man räknar. När Riksbankschefen Stefan Ingves pratade på ett seminarium nyligen presenterade han två diagram. Det ena visade de svenska bankernas kapitaltäckning enligt de så kallade Basel-reglerna. Idel svenska banker i Europatoppen. En annan bild illustrerade nivån eget kapital i förhållande till bankernas totala tillgångarna.

Detta betydligt enklare mått har blivit allt viktigare eftersom de komplicerade riskvägda modellerna i Baselregelverket visat sig vara dåliga på att fånga upp vilka banker som faktiskt hamnar i trubbel. Plötsligt hamnade svenska banker långt ned.

Våra storbanker är också beroende av att låna på kapitalmarknaden, något som IMF pekat på som en riskfaktor. Alltså: jättelik banksektor, låg andel riktigt kapital och stor sårbarhet i kristider. Hur tryggt känns det?

Förklaringen till allt detta kan sammanfattas så här: bolånemarknaden. Stigande priser och låga räntor driver på utlåningen och eftersom risken anses försumbar behöver bankerna sätta av väldigt lite kapital. Det går att föra fram en mängd olika argument för att priserna ska fortsätta upp och att riskerna är låga. Det går också att göra det väldigt enkelt för sig.

Om den snart 20 år långa och kraftiga uppgången för tillgångsslaget svenska bostäder inte förr eller senare följs av en ordentlig nedgång vore detta unikt i den finansiella historien.

Vad är lösningen? Egentligen väldigt simpel. Storbankerna ägnar den närmaste tioårsperioden åt att hamstra kapital i massiv skala så att deras finansiella säkerhetsmarginaler hamnar på samma nivå som i vanliga företag. Simsalabim så skulle behovet av statligt skydd försvinna. Och bankerna skulle slippa finansministrar som lägger sig i. Men det skulle också betyda lite annat smått och gott, som lägre avkastning på kapitalet och slopad aktieutdelning till exempel.

Inför ett sådant scenario är det inte konstigt att många banker hellre låtsas som om inget har hänt.