Annons
X
Annons
X

Cykelbloggen

Erica Treijs

Erica Treijs

Skärmavbild 2015-04-27 kl. 16.31.39

Björn Dickson skriver i dag förtjänstfullt i Svenska Dagbladet om olycksriskerna med elcyklar. Min enda reflektion är att det ofta är människor som vanligen inte cyklar som nu väljer en tvåhjuling med motor – och som dessutom lätt kommer upp i 25 km/h och däröver. Det är inte lätt att köra relativt sett fort och dessutom ha koll på både sig själv och medtrafikanterna.

En elcyklist trampade  nyligen om mig uppför Tranebergsbron. Knackade mig på hjälmen och sa: ”Långsamma fordon ska hålla till höger”.

Väl på platt mark trampade elcyklisten glatt vidare mitt i bilvägen.

 

Om bloggen


I sommar ska jag cykla till Paris med Team Rynkeby för att samla in pengar till Barncancerfonden.
Men tills dess kommer den här bloggen att berätta den osminkade sanningen om träningens med- och motgångar.
Men också om prylar, mat och motionslopp.

Häng med, häng på!

Erica Treijs

Att så många fler tjejer numera susar fram på racercykel i träningssyfte är väldigt roligt. Cykling är ju en skonsam motionsform, som dessutom tar en till nya spännande ställen. Men det är fortsatt enormt många kvinnor som har inte bara dåliga – utan felinställda – grejer.

Här kommer därför några små tips i all välmening.

Om du får kämpa för att ens nå fram till styret, kan det vara så att avståndet är för stort mellan sadel och styre. Acceptera inte ryggont och dålig kraftöverföring. Köp en kortare styrstam (pinnen som håller styret)! Finns från ett par hundringar och det är fyra skruvar som gör jobbet.

Exempel på en styrstam.

Exempel på en styrstam.

Skavsår är aldrig okej. Särskilt inte i snippan eller i dess närmaste omgivning. Se till att sadeln lutar svagt nedåt och att den är anpassad för bredden mellan just dina sittben. Och stor rumpa indikerar inte hur brett du har mellan dina sittben. Ta hjälp att mäta avståndet på en cykelbutik – går på 15 sekunder! Om domningar i skrevet, skavsår, moskänslor med mera kvarstår – köp ny sadel. Förslagsvis en med hål i mitten. Finns ett flertal märken som är bra. Bifogar ett sadeltest.

En härlig smörja i grenen gör att skavsåren blir bättre/färre och dessutom så minskar det friktionen och verkar antibacteriellt (minskar lukten i en väl insvettad pad också alltså…) Chamois-kräm gör susen, finns i mängder av blandningar, burkar och tuber. Jag föredrar Assos. Den gör jobbet för mig.

Varför väljer så många kvinnor att sitta alldeles för lågt? Kanske för att lättare nå ned med fötterna…? Men då blir farten därefter och dina knän tar stryk. Gör en bike-fit (inställningshjälp) eller höj sadeln och testa dig fram. Det handlar också om hur ju justerat din sadel. Krångligt? Bicykling.se har tagit fram en bra guide, kolla här!

Gore power 3.0. Pris cirka 1100 kronor.

Gore power 3.0. Pris cirka 1100 kronor.

Köp bra (oftast dyra, tyvärr) cykelbyxor med hängslen och se till att tvätta dem ofta. Skitiga byxor är en fin bakteriehärd som tillsammans med bara ett litet skavsår kan sätta stopp för det mesta. Jag gillar Assos generellt men om jag ska rekommendera ett par så blir det ändå Gore med hängslen och föredömlig kisslucka. Det senare innebär dragkedjor bak som gör det snabbt och enkelt och hyfsat diskret att få ut rumpan i dikesrenen.

 

Vi ses på vägarna!

 

 

Erica Treijs

I går hände det igen, en olycka där cyklister var inblandade. Den gången var varken mänskliga faktorer eller vårdslöshet inblandade, utan bara slump, otur eller vad vi väljer att kalla det ofattbara när ett träd faller över vägen och träffar en cyklist. En annan kör in i trädet och båda skadades svårt. Olyckan skedde på Färingsö där dagligen hundratals Stockholmscyklister utför sina träningsrundor. Mina tankar går till de skadade männen med hopp om ett snabbt tillfrisknande.

Den hisnande upplevelsen av fart. Lyckoruset att ha avklarat en backe med stil och den svettiga gemenskapen över en kopp starkt kaffe. Det är cyklingens dna, dess främsta lockelser om det inte handlar om tävling och uppnådda pallplatser. Mot denna sanna lyckokänsla måste man ändå tyvärr ställa riskerna med att svischa fram på två hjul. I fjol avled 34 cyklister i trafiken, vilket är ofattbart. Olyckorna är oändligt många. Visst har cyklisterna en skyldighet att följa rådande trafikregler, men det finns ett slags inneboende förakt mot cyklister i Stockholm.

 

Skärmavbild 2015-04-24 kl. 11.38.04

 

Låt mig ge exempel:

• Cyklar tillsammans med en kamrat på Ekerö. Det är 70-väg och vi ligger bakom varandra så nära vägrenen vi törs. Det går fort, närmar sig 40 km/h. En bil smyger upp vid sidan. Tutar och sprutar ned oss med spolarvätska. Jag klarar att torka av glasögonen i farten och lyckas stanna. Darrar av rädsla och dessutom en begynnande ilska. Hur kan det ske? En idiot bara, tänker du. Visst, det kan man säga. Men det har inte hänt bara en gång…

• Kör tillsammans med kamraterna i Team Rynkeby på ett led. Vi är 14 cyklister vilket gör att ”hindret” blir långt och svårforcerat. En bil försöker köra om, men får möte och trycker sig in i ledet bland cyklister. Olyckan var bara några centimeter bort.

• Trampar ensam hem från Täby i maklig fart efter ett träningspass med många påbud. Känner mig mentalt mör, varför det går långsamt. Tar cykelbanan mellan Solna och Ulvsunda och roar mig med att räkna ojämnheter, hål och hinder på cykelbanan som lätt hade lett till en krasch om koncentrationen brutits för ett ögonblick. 41 stycken! Dessutom bristfälligt skyltat, inga målade markeringar på cykelbanan. Inte konstigt att det smäller dagligen på dessa urdåligt underhållna vägavsnitt.

En vanlig kommentar från cykelhatare är att cyklister måste köra på cykelbanor, vilket är omöjligt under träning (kortare sträckor undantagna). Det finns heller ingen lag som understödjer detta. På Transportstyrelsens hemsida står att läsa: ”Om det finns en cykelbana, ska du normalt använda den. Reglerna för placering är desamma som på vägen: du cyklar på höger sida och gör omkörning till vänster.” På sajten cykla.se finns en intressant artikel om debatten kring kör- eller cykelbana, där det också framkommer att generella hastighetsregler gäller även på cykelbanor. Alltså: klara du av att trampa i 45 knyck så kan du med lagens rätt göra det på cykelbanan (inom tätbebyggt område där hastighetsbegränsningen är 50 km/h). Men händer något så blir det rättslig prövning och cyklisten riskerar (förutom att skadas själv, eller andra) att dömas för exempelvis vårdslöshet. Min poäng här är att det bästa för alla parter är att träningscykling sker på landsvägar men att hänsyn måste tas åt alla håll. Och att bilisterna inser att cyklister är oskyddade, men har rätt att ta sig fram i trafiken – även på landsväg.

Regeringens cykelutredning ”Ökad och säkrare cykling – en översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv” finns här, för den extra intresserade.

 

 

Erica Treijs
Sa Calobra - 9,4 kilometer uppför i snitt sju procent lutning. Tog 58.30. Men var härligt!

Sa Calobra – 9,4 kilometer uppför i snitt sju procent lutning. Tog 58.30. Men var härligt!

 

Efter tio träningsdagar på Mallorca kan jag notera 72 mil och 11 000 höjdmeter i träningsdagboken. Hade tänkt att spränga hundramilsvallen, men fastnade i bergen och gnetade på. Är nöjd, glad och tacksam över ynnesten att få trampa i värmen och dessutom i goda vänners lag.

Nu är det Team Rynkeby Täby som gäller. Paris here we come!

Erica Treijs

Kroppar exponeras i cykelsammanhang och detta intryckta i tight trikå. Det finns många estetiska ”regler” att förhålla sig till, som att glasögonen måste sitta utanför hjälmens remmar eller att annan solbränna än den från cykeltröja – med obligatoriska ärmar – och en nätt cykelbyxa, är helt utesluten. Velominatis regler är lika dominerande som Socialdemokraterna under folkhemsbygget. Det ska alltid drickas finkaffe och hälsas hövligt. Dyrt är bättre än billigt.

Men nu som då börjar olika subgrupper så sakteliga att rasera alltsammans.

Gubbmaffian struntar i alla reglar och cyklar med fladdrande vindjackor och knän som fladdermusvingar. De dricker öl i pauserna och kissar ogenerat vid vägrenen. Att få stryk av en tjej existerar inte bland dessa män, utan de svajar hellre över hela vägen än släpper förbi en kvinna.

Coolingarna oftast kvinnliga triathleter, som kör tempocyklar i klunga (!) och som är snabbare än de själva insett och som swischar om alldeles för nära. Blandar teamkläder från olika lag och sponsorer. De är unga snygga, men med ett säkerhetstänk som liknar gubbmaffians. Först är bäst och det till varje pris.

Prylgalningen. Att hen har allt är ju självklart. Garminklockor, snabbhjul, bergsditon, funktionsmaterial som utvecklats av Nasa, wattmätare och en cykel som närmar sig hundratusenkronorsklassen. Hinner dock sällan med klungan, eftersom det är mycket att fixa med innan avfärd. Ska bara…

Perfektionisten som mäter väger och överväger – allt. Jämför Stravalistor och loggar in varje pass i datorn för grundlig analys. Pulskurvor är legio med perfekt uppmätta VO2 max. Spenderar födelsedagen i ett testrum på GIH och gör mat till en hel vetenskap. Är endera världsmästare eller bara en urtrist typ.

Den försiktige, som oftast har bra uthållighet och som cyklat långt och länge i hela sitt liv som som inte känner sig bekväm i grupp eller i tighta kläder. Komfort är viktigt. Stil och finess gör sig icke besvär.

 

 

 

Erica Treijs
Sist upp efter en lång dag.

Sist upp efter en lång dag.

Har nu ”vant mig” vid bergen. Gjort deras blues till min. Trampar enkelt 1 000 höjdmeter per dag. Utförskörningarna börjar också bli ganska trevliga. Mötte några getter på vägen i dag, men inte ens detta fick mig ur fokus. De ville dock inte bli fotade – tyvärr.

Irriterar mig egentligen bara på farbröder som till vilket pris som helst bara måste om – oavsett om det är säkert, snyggt eller ens nödvändigt. Men numera ger jag dem en match – men bara uppför. På kilometerlånga utförslöpor däremot, kommer man snabbt upp i 50 km/h och då gäller bara säkerhet. Inga snabba rörelser, bromsa försiktigt innan kurvan, våga släppa på när det går. Det är härligt, men också hisnande.

Har i princip bara cyklat berg och fått ihop drygt 30 mil så här långt. Fem träningsdagar kvar i värmen. Kan inte säga annat än att det är ”bikers-high” som gäller just nu.

Men i morgon är en annan dag…

 

 

Erica Treijs

Ibland säger en film mer än 1000 ord.

 

YouTube Preview Image
Erica Treijs

Börjar så sakteliga acceptera Mallorca-terrängen – backarna, fåren på vägarna och de galna utförskörningarna.

Blev 9,4 mil i dag och 1 600 höjdmeter. Snabbaste kilometern 1.10. Långsammaste 6.40. Körde med Team Rynkeby-cykel och Fredrikshovströja och har aldrig fått så många hejarop någonsin. Kände mig som ett proffs (nåja…)!

Har annars jobbigt med stigningarna så fort det blir över sex procents lutning. Tur att man har underhållning.

Tack mina sång- och dansmän, dvs Janne Schiratzki och Mattias Fyrenius.

YouTube Preview Image

 

Erica Treijs
Dagens behållning – en äkta "surfie".

Dagens behållning – en äkta ”surfie”.

Nymonterad Rynkebycykel, solen strålar, perfekt temperatur och en heldag på två hjul är vad som väntar. Onekligen ett perfekt koncept. Men icke. Tvingades släppa i första riktiga stigningen – från Port Sollér till Deia. Pulsen rusade och benen kändes som stockar.

Fåren p-r-o-m-e-n-e-r-a-d-e om mig.

En spansk man i 70-årsåldern som mest liknade ett skinn förbarmade sig över den frånåkta svenskan och drog mig den sista biten upp till Valldemossa. Lyckan över att äntligen få starta säsongen och dessutom göra det på de vackraste av väger byttes snabbt mot ilska. Den tog mig några ytterligare mil. Sista stigningen över Sollér-berget var jag bara sur. Driven endast av att man kan slänga cykeln och elda upp blöjbyxorna tog jag mig ändå ”hem”.

Fråga inte varför jag var så odulig. För jag vet inte. Har de hundratals timmarna i spinningsalen varit förgäves…?

Det blev 5,5 mil och 1100 höjdmeter, tyvärr med endast styrfart. Bifogar inte en selfie, det är en ”surfie”.

 

Erica Treijs

I fjol avled 34 cyklister i trafiken, mot 14 året innan. Det rapporterar Dagens Nyheter och hänvisar till preliminär statistik från Transportstyrelsen. Antalet allvarligt skadade ökade med nästan 11 procent.

Det är naturligtvis brutala siffror, men samtidigt bör man ha i åtanke att 2013 noterades en rejäl sänkning av antalet cyklister som omkom i trafiken. Genomsnittet sedan 2007 ligger på 25.

Även Sveriges Radio rapporterar om olycksstatistiken och trafikexperten Krister Spolander berättar att det viktigaste arbetet för att förebygga olyckor är att separera cyklister från bilister och säkrare korsningspunkter med biltrafiken. Dessutom har staden ett ansvar att  hålla cykelbanor rena från löv, snö, grus och andra hinder som kan medföra en förhöjd risk för cyklisterna.

Samtidigt vet alla Stockholmstrafikanter att det är en daglig kamp mellan cyklister och bilister. Det är farligt där ute. Cykla försiktigt!