Erica Treijs
Inför Vasaloppet skrev jag en artikel om motionärer med andra ambitioner än att bara ta sig i mål. Bland annat intervjuade jag fembarnsmamman Bella Magnusson som kör 15-17 träningstimmar i veckan året runt. Hatten av för ett pannben som Bellas!
Men det var den sista delen av artikeln som skapade med diskussion efteråt. Att managementtänkande tagit sig in i idrottens breda lager. En läsare gjorde mig också uppmärksam på hur resultatnivåerna gått ned i skiktet ”elitmotionärer” (här finns dock ett definitionsproblem).
Johan Faskunger, fil dr Fysisk aktivitet och hälsa, har bland annat skrivit en artikel i Runners World om utvecklingen inom långdistanslöpningen (även om den stor del handlar om P14-klassen). Han att att antalet manliga elitmotionärer som springer Lidingöloppet under 2 timmar var som högst mellan 1975 – 1995 med toppåret 1986 då över 400 löpare klarade bedriften, för att sedan markant sjunka efter 1995. Samma tendens finns vad gäller Stockholm maraton – från 1995 och framåt har det varit markant färre svenska löpare som klarat av ”Sub 2.30. På damsidan däremot finns en motsatt trend. Allt fler kvinnor klarar 2.30 på Lidingöloppet och sedan 2007 lyckas dessutom allt fler damer att ta sig i mål under 3.10 på Stockholm maraton.
Artikeln har några år på nacken, men är likväl intressant. Tänker återkomma i ämnet när jag hunnit göra lite mer research.
Men TACK så här långt Birger Tommos och Patrik Mårdh för information och inspel!