Erica Treijs
Skandisloppet blev en härlig tur i solsken. Första gången jag cyklat i Sverige i år utan att frysa rumpan av mig. Blev däremot en udda start när ledaren försvann i vimlet och inte var på plats när startskottet gick. Vi stannade efter bara 500 meter och väntade, men ingen kom. Nåja, efter en del nybörjarmisstag fungerade klungan ändå hyfsat. Den var onekligen en fin bana, utan en enda riktig backe. Det är tacksamt med så många nya cyklister i teamet.
Vi rullade lugnt och fint i 16,7 mil, stannade vid två kontroller och alla hann uträtta besök på hemlighus, käka godis och fylla flaskor i lugn och ro. Ingen stress, idel glada miner. En fantastisk tur i det bästa av vårväder och detaljer som ”rullsnitt” verkade ingen bry sig det minsta om. Det är så intressant med gruppdynamik och hur olika ett lopp blir beroende på vilka man kör med. I andra klungor jag kört med så vill man ha stabila förningar i överenskommen fart. Men inte här. Alla drog lika mycket och verkade nöjda med det. Kul!
Imponerades stort av arrangemanget. Speciellt att vi fick en egen motorcyklist i Ulf Sahlström från Östra Aros MCK som körde framför oss och visade vägen under hela loppet. En viktig och vettig investering i säkerhet, eftersom han stoppade trafik och varnade vid exempelvis möten med stora fordon. Riktigt bra jobbat och dessutom gjorde detta att vi kände oss som vinnare hela bunten, när vi defilerade in i mål efter…? Ja, det var möjligen en trist detalj i sammanhanget. Jag fick inget resultat. Systemet missade bevisligen mig…
Tur att jag har bildbevis från målgången.