Annons
X
Annons
X

Cykelbloggen

Erica Treijs

Erica Treijs

I går hände det igen, en olycka där cyklister var inblandade. Den gången var varken mänskliga faktorer eller vårdslöshet inblandade, utan bara slump, otur eller vad vi väljer att kalla det ofattbara när ett träd faller över vägen och träffar en cyklist. En annan kör in i trädet och båda skadades svårt. Olyckan skedde på Färingsö där dagligen hundratals Stockholmscyklister utför sina träningsrundor. Mina tankar går till de skadade männen med hopp om ett snabbt tillfrisknande.

Den hisnande upplevelsen av fart. Lyckoruset att ha avklarat en backe med stil och den svettiga gemenskapen över en kopp starkt kaffe. Det är cyklingens dna, dess främsta lockelser om det inte handlar om tävling och uppnådda pallplatser. Mot denna sanna lyckokänsla måste man ändå tyvärr ställa riskerna med att svischa fram på två hjul. I fjol avled 34 cyklister i trafiken, vilket är ofattbart. Olyckorna är oändligt många. Visst har cyklisterna en skyldighet att följa rådande trafikregler, men det finns ett slags inneboende förakt mot cyklister i Stockholm.

 

Skärmavbild 2015-04-24 kl. 11.38.04

 

Låt mig ge exempel:

• Cyklar tillsammans med en kamrat på Ekerö. Det är 70-väg och vi ligger bakom varandra så nära vägrenen vi törs. Det går fort, närmar sig 40 km/h. En bil smyger upp vid sidan. Tutar och sprutar ned oss med spolarvätska. Jag klarar att torka av glasögonen i farten och lyckas stanna. Darrar av rädsla och dessutom en begynnande ilska. Hur kan det ske? En idiot bara, tänker du. Visst, det kan man säga. Men det har inte hänt bara en gång…

• Kör tillsammans med kamraterna i Team Rynkeby på ett led. Vi är 14 cyklister vilket gör att ”hindret” blir långt och svårforcerat. En bil försöker köra om, men får möte och trycker sig in i ledet bland cyklister. Olyckan var bara några centimeter bort.

• Trampar ensam hem från Täby i maklig fart efter ett träningspass med många påbud. Känner mig mentalt mör, varför det går långsamt. Tar cykelbanan mellan Solna och Ulvsunda och roar mig med att räkna ojämnheter, hål och hinder på cykelbanan som lätt hade lett till en krasch om koncentrationen brutits för ett ögonblick. 41 stycken! Dessutom bristfälligt skyltat, inga målade markeringar på cykelbanan. Inte konstigt att det smäller dagligen på dessa urdåligt underhållna vägavsnitt.

En vanlig kommentar från cykelhatare är att cyklister måste köra på cykelbanor, vilket är omöjligt under träning (kortare sträckor undantagna). Det finns heller ingen lag som understödjer detta. På Transportstyrelsens hemsida står att läsa: ”Om det finns en cykelbana, ska du normalt använda den. Reglerna för placering är desamma som på vägen: du cyklar på höger sida och gör omkörning till vänster.” På sajten cykla.se finns en intressant artikel om debatten kring kör- eller cykelbana, där det också framkommer att generella hastighetsregler gäller även på cykelbanor. Alltså: klara du av att trampa i 45 knyck så kan du med lagens rätt göra det på cykelbanan (inom tätbebyggt område där hastighetsbegränsningen är 50 km/h). Men händer något så blir det rättslig prövning och cyklisten riskerar (förutom att skadas själv, eller andra) att dömas för exempelvis vårdslöshet. Min poäng här är att det bästa för alla parter är att träningscykling sker på landsvägar men att hänsyn måste tas åt alla håll. Och att bilisterna inser att cyklister är oskyddade, men har rätt att ta sig fram i trafiken – även på landsväg.

Regeringens cykelutredning ”Ökad och säkrare cykling – en översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv” finns här, för den extra intresserade.

 

 

Om bloggen


I sommar ska jag cykla till Paris med Team Rynkeby för att samla in pengar till Barncancerfonden.
Men tills dess kommer den här bloggen att berätta den osminkade sanningen om träningens med- och motgångar.
Men också om prylar, mat och motionslopp.

Häng med, häng på!