Annons
X
Annons
X

Cykelbloggen

Erica Treijs

Erica Treijs

Hur jobbigt kommer det att vara att cykla 1,3 kilometer uppför Mur de Huy på vår nästan 200 mil långa väg till Paris? ”Utomjordiskt hemskt”, enligt en säker källa som gjorde ett försök i fjol, men som fick promenera när lutningen var som värst.

Berget ligger i Vallonien i södra Belgien och innebär en stigning på 128 meter. Låter ju som en enkel match, men med en medellutning på 9,8 procent och en maximal dito på 26 procent så gör den här stigningen skäl för sitt öknamn – muren.

”Amstel Gold har Cauberg och Liége – Bastogne-Líege har La Redoute, men Mur de Huy är tveklöst tuffast av dem alla.”

Claude Criquielion

I den eminenta boken ”Bergtagen – legendariska cykelklättringar i Europa” beskriver författarna Daniel Fribe och Peter Goding Huy som ”två minuters tortyr”. Och då handlar det om elitcyklister som kämpar om titeln i Fleche Wallone, det belgiska endagsloppet som egentligen handlar om att forcera Mur de Huy med fart, stil och finess. För oss motionärer är det blodsmak i munnen i kanske fem, eller tio minuter, som gäller.

Min erfarenhet är att sex procents lutning är en rejäl utmaning, tio procent är knappt görbart. Mur de Huy är proffscyklingens värsta kilometer. Om mindre än 100 dagar ska jag slita mig uppför. Hur det kommer att gå återstår att se, men det gäller att vässa pannbenet!

Anders Berndt cyklade uppför tillsammans med Team Rynkeby Helsingborg 2013. Kolla på hans film YouTube Preview Image

Om bloggen


I sommar ska jag cykla till Paris med Team Rynkeby för att samla in pengar till Barncancerfonden.
Men tills dess kommer den här bloggen att berätta den osminkade sanningen om träningens med- och motgångar.
Men också om prylar, mat och motionslopp.

Häng med, häng på!

Erica Treijs
Kent Söderström – latino light, med extra allt.

Kent Söderström – latino light, med extra allt.

Jag var skeptisk det ska erkännas – inte till ”Spin of Joy” som är ett fantastiskt arrangemang där 150 gym över hela landet går samman till en spinningfest där alla intäkter går till Barncancerfonden – men däremot till mannen som gled in i spinningsalen på Värmdö Body Joy, iförd långbyxor, skjorta, solbrillor och med rejält med bling-bling kring halsen. När han sedan hellre dansade och sjöng än trampade så var jag övertygad om att den kommande timmen skulle bli en plåga.

Men det tog inte lång tid förrän jag stod upp och skakade rumpa i takt (hyfsat) till musiken. Att Kent Söderström sedan lottade ut vinflaskor efter passet var också en överraskning, men väl en skön sådan. Träning och välbefinnande handlar också om njutning och att leva som en asket är inget för mig. Nu vann jag inget pris, men att komma ut som tramp-twerkare en lördagsmorgon är inte fy skam det heller.

P.s Till er som kommer att mejla mig och berätta att jag är oseriös, kan jag säga att jag körde två timmar spinning  där jag i 84 minuter låg över 82 procent av min maxpuls eller däröver. Och nu tar jag fram min Scott foil för att hinna ut några mil i solen också!

Ses på Ekerö!

Härligt tryck på "Spin of Joy".

Härligt tryck på ”Spin of Joy”.

Erica Treijs
Med filmteam på kaj.

Med filmteam på kaj.

När man har som mest bråttom, precis inser att man har chansen att göra sitt livs lopp, eller är som allra längst hemifrån. Då händer det: poff! Punktering. Murphys lag hävdar några. Otur, säger jag.

Men som landsvägsnötare – oavsett framgång och fart, så hör punkteringar till vardagsbestyren. Om du har testat att byta slang några gånger så funkar det oftast bra. Men min erfarenhet är ändå att man bör ha fler än en extraslang med på långrundan. För punkteringar kommer sällan en och en, utan verkar jobba i ett slags stim.

Jag håller mig på behörigt avstånd...

Jag håller mig på behörigt avstånd…

Jag tog hjälp av Jan Aronson, chef över Team Rynkeby Täby och också den som ska lotsa mig och mina 35 lagkamrater till Paris i sommar i syfte att samla in pengar till Barncancerfonden. Det Jan inte kan om lagcykling med motionärer av varierande slag är inte värt att veta.  Och lägg till att det i fjol var 150 (!) punkteringar på vägen till Paris. Så byta slang kan Jan. Och jag är beredd att lyssna.

Häng med på slangskiftet! Nästa gång är det din tur att stå där med pyspunka i regnet…

Med fokus på Jan Aronson.

Med Jan Aronson i fokus.

Slangbyte på film - en enkel historia.

Slangbyte på film – en enkel historia.

 

Erica Treijs

Skärmavbild 2015-03-23 kl. 15.15.18

• Det säljs allt fler cyklar i Sverige. 584 000 såldes under säsongen 2013/2014, vilket motsvarar en femprocentig höjning. De tre senaste åren har cykelförsäljningen ökat med nästan 17 procent.

• Cykelstölderna minskar. 1994 stals 119 802 cyklar i hela landet, under 2013 stals 66 089 cyklar, en minskning med 45 procent, nästan en halvering av cykelstölderna på tjugo år.

• Vintercykling ökar. Mellan 2012 och 2013 noterade Sifo till och med en liten ökning – hela 18 procent av svenskarna vintercyklar numera minst en dag i veckan.

• Staten satsar 522 miljarder kronor på infrastruktur de kommande tio åren. Av den summan får cyklingen mindre än tio promille.

• I Stockholms län uppskattar man att det skulle kosta 2,2 miljarder kronor att bygga ut det regionala cykelnätet till lägsta godtagbara standard. Den statliga satsningen i Stockholms läns plan fram till 2025 uppgår till drygt 0,7 miljarder kronor – knappt en tredjedel av behovet.

• Var femte svensk cykelpendlar dagligen till jobb eller skola/universitet.

• Nästan var tredje svensk cykelpendlar minst en dag i veckan (28 procent).

Källa Sifo/Svensk cykling. Hela rapporten hittar du här!

 

Erica Treijs

Okej, det är bäst att jag säger det själv och utan krusiduller – jag är för tjock. Inte smällfet, bara precis på gränsen till övervikt i BMI-tabellen. Detta är inget jag brytt mig särskilt mycket om tidigare. Möjligen undrat varför volangerna på mitten fortsatt fladdrar fint – trots idogt tränande. Visst, ni tänker att det är åldern. Men jag tror inte det är hela sanningen. Jag äter förvisso kakor och saltlakrits i mängd. Och så detta evinnerliga sittande… Det ger – annorlunda kurvor. I alla fall på sikt. Och på mig.

Jag är heller inte fullt så naiv att jag egentligen tror att motion skulle lösa hela formproblematiken. Här på svd.se har bland andra Jacob Gudiol förtjänstfullt beskrivit att vägen till ett smalare liv främst handlar om vettig kost. Jag vet och jag ska.

Om en månad bär det av på träningsläger på Mallorca. Det årliga, men som utökats till två veckor. Då blir det åka av. Tyvärr en hel del uppför och då är de där extra kilona ingen höjdare. Jag lovar. För jag har provat.

Därför ska det nu bli ändring. Tre kilo ska omgående bort! Tips, någon?

 

Erica Treijs
Bella Magnusson Foto: Tomas Oneborg

Bella Magnusson
Foto: Tomas Oneborg

Inför Vasaloppet skrev jag en artikel om motionärer med andra ambitioner än att bara ta sig i mål. Bland annat intervjuade jag fembarnsmamman Bella Magnusson som kör 15-17 träningstimmar i veckan året runt. Hatten av för ett pannben som Bellas!

Men det var den sista delen av artikeln som skapade med diskussion efteråt. Att managementtänkande tagit sig in i idrottens breda lager. En läsare gjorde mig också uppmärksam på hur resultatnivåerna gått ned i skiktet ”elitmotionärer” (här finns dock ett definitionsproblem).

Johan Faskunger, fil dr Fysisk aktivitet och hälsa, har bland annat skrivit en artikel i Runners World om utvecklingen inom långdistanslöpningen (även om den stor del handlar om P14-klassen). Han att att antalet manliga elitmotionärer som springer Lidingöloppet under 2 timmar var som högst mellan 1975 – 1995 med toppåret 1986 då över 400 löpare klarade bedriften, för att sedan markant sjunka efter 1995. Samma tendens finns vad gäller Stockholm maraton – från 1995 och framåt har det varit markant färre svenska löpare som klarat av ”Sub 2.30. På damsidan däremot finns en motsatt trend. Allt fler kvinnor klarar 2.30 på Lidingöloppet och sedan 2007 lyckas dessutom allt fler damer att ta sig i mål under 3.10 på Stockholm maraton.

Artikeln har några år på nacken, men är likväl intressant. Tänker återkomma i ämnet när jag hunnit göra lite mer research.

Men TACK så här långt Birger Tommos och Patrik Mårdh för information och inspel!

Erica Treijs
Varför har så många  japaner för stora skor?

Varför har så många japaner för stora skor?

Ett höstlov i Japan innebar en dålig träningsvecka med tidiga morgnar på löpband. Ganska trist, men bättre än inget.

Desto härligare var upplevelsen i parken kring Kejsarens palats i Tokyo. Det var nämligen fullt med löpare denna soliga lördag. Några hade nummerlappar andra inte. Underligt… Men hade kompisgäng och företag dragit ihop egna små tävlingar? Sannolikt var det svaret eftersom nummerlapparna var olika. Välordnat trots kaoset. Alla sprang samma runda – fem kilometer i vänstervarv i egen takt. Trångt, men ingen som tränger sig.

Japan när det är som bäst!

Morgonrunda vid kejsarens palats, Tokyo.

Morgonrunda vid kejsarens palats, Tokyo.

Erica Treijs
Mattias Fyrenius, gillar att ligga först. Ett verkligt lok helt enkelt.

Mattias Fyrenius, gillar att ligga först.

Det går inte att säga annat än att det är underbart att äntligen få pumpa däcken på nytt för en tur på Ekerö. En begynnande förkylning gjorde att tempot blev mediokert, men snittade trots allt 29 km/h på dessa årets första fyra mil. Blir bättre. Och längre. Kanske också mindre snorigt.

Sambon Mattias Fyrenius har bråda dagar, han ska ta sig runt sjön med en av Fredrikshofs Sub 8-grupper, medan jag fegade och valde Sub 12, men med en förväntad sluttid på 11.15. Vättern är oavsett tidsmål egentligen inget annat än ett galet uppdrag. När man träffar cykelivrare från andra länder, så skakar de bara på huvudet åt oss som skaver 30 mil runt en sjö när man kan åka stilrent upp och nedför berg. Men kallar man sig cyklist och bor i det här landet så är det bara att nöta på.