Flygets framtid kan stavas SJ

Tänkte bara helt kort berätta om min tågresa fram och tillbaka genom södra Sverige förra veckan. Det var en resa i mängden, en resa som varken drabbades av gigantiska förseningar eller förödande signalfel. Ändå var det en resa som tydligt visar att SJ har en hel del att jobba med om man på allvar vill konkurrera med flyget om inrikesresenärerna.

Eller vad sägs om det här meddelandet från konduktören när vi stannade mitt ute i ingenstans strax efter Katrineholm:”Vi står stilla för att vissa vitala delar som behövs för att föra fram tåget säkert inte fungerar”.

Stoppet blev dock inte så långvarigt den här gången, cirka 20 minuter, men innan vi hann fram till Norrköping var det dags för nästa lilla fadäs. Nu löd meddelandet från konduktören:”Vi måste stänga restaurangvagnen eftersom den är helt död”.

Död var detsamma som strömlös och restaurangvagnen förblev obrukbar under resten av resan ner till Köpenhamn. Obrukbart var också tågets internet eftersom routern tydligen var lika livlös som restaurangvagnen.

Tågföraren lyckades dock köra in de där 20 minuterna vi tappade utanför Katrineholm, så SJ:s glada överraskning den här gången var att tåget nådde sin slutdestination i tid.

På tillbakaresan hade jag av två skäl unnat mig lyxen att resa i första klass: Jag tänkte jobba och behövde därför tillgång till tågets internet. Och så ville jag sitta lite bekvämare.

Av två skäl blev det inte som jag tänkt mig: Sittdynan på min plats var lös vilket fick till följd att jag hela tiden gled av sätet. När jag påpekade detta fick jag genast en ny plats, en plats som tyvärr hade exakt samma fel. Och så var nätet ur funktion.

Just det, toaletten i min vagn fungerade inte heller.

”Jag har sett rockens framtid och hans namn är Bruce Springsteen”, skrev musikkritikern John Landau i en numera klassisk recension från mitten av 1970-talet.

Hade Landau rest tåg med mig genom södra Sverige förra veckan hade han kanske skrivit något i stil med: ”Jag har sett flygets framtid och dess namn är SJ”.