Bluff och lurendrejeri

Karin Wallén på Vagabond skriver om det här med att känna sig lurad som resenär och den dumsnålhet och rädsla som är det egentliga upphovet till den känslan. Och även det här med varningar kring bluffar och lurendrejeri är ganska knepigt. Ibland handlar det ju om just det – och ibland kanske mer om huruvida man känner sig lurad eller ej.

I Lonely Planets guidebok till Ukraina varnas till exempel för den tappade plånboken eller sedelbunten som, när du plockar upp den, plötsligt får en tvilling som ägaren, stående i gathörnet strax intill, anklagar dig för att ha stulit. Oklart hur det brukar sluta. Möjlig vandringssägen?

En metavariant, som ger sken av att själv varna för lurendrejeri, är den här reklamskylten, uppsatt i en kupé på nattåget från Odessa. Här blir ju frågan vem man egentligen löper störst risk att bli lurad av – ”the unknown people” som möter upp resenärer med skyltar på centralstationen och hyr ut rum/lägenhet, ett system som ju funkar rätt bra på många håll i världen – eller annonsören som vill lura en att anlita dem istället?

Och så finns situationer där man aldrig kommer att få veta vad det handlar om. Nyss anländ på busstationen i Jalta fick jag en mobiltelefon i handen av en kvinna som gestikulerade att jag måste ta samtalet. Något ställd, men nyfiken, satte jag luren mot örat.

– Hello?
– Hello, do you need help with something? A taxi? Hotel room?
– Öh, no thank you… we’re actually fine, we have a place to live and will find some way to get there.
– Ok, bye.

Så jag lade på och gav tillbaka telefonen. Och funderade i efterhand på vad som hänt om jag sagt ja tack, vi behöver tolk, guide och hjälp att hitta hotell.

Lurendrejeri eller bara en kreativ variant av att ta betalt för att hjälpa turister – vilket ju rätt många gör utan att det kallas bluff? (Borde kanske bett om hjälp i rent researchsyfte men nu var det ju faktiskt semester).
Har ni blivit lurade – eller känt er lurade – på resande fot nyligen?