Middag med utsikt i Istanbul

Kanske har det med mitt dåliga lokalsinne att göra, men när jag landat i en ny stad vill jag – gärna först av allt – ta mig så högt upp som möjligt för att få en överblick av var jag egentligen befinner mig. Brukar underlätta resten av resans kartläsning betydligt.

Den gångna helgens resa till Istanbul, en stad känd för sina takbarer och -restauranger, blev inget undantag. På en storstadsweekend är tiden som bekant ofta knapp och ju fler flugor man kan slå i en smäll desto bättre. Bord för fredagskvällen bokades alltså på restaurangen Mikla, belägen på toppen av Hotel Marmara (som drivs av svensk-turkiske kocken Mehmet Gürs, intervjuad här). Mäktig utsikt (vilket min mobiltelefon inte gör rättvisa, men ändå, så ni får en idé) som på en gång stämplade in i medvetandet att man faktiskt befinner sig i en 13-miljonerstad:

(Punkt två på listan över vad-jag-vill-göra-först-i-en-ny-stad är något så tråkigt som att lista ut hur kollektivtrafiken fungerar. Och därifrån kommer också min enda souvenir, förutom några foton av varierande kvalitet: en liten plastplupp med magnetchip kallad akbil, Istanbuls motsvarighet till Londons oyster card. Funkar som biljett till såväl spårvagn, metro, bussar och funicular, detta fantastiska ord för transportmedlet som på svenska heter hissbana, och även utmärkt som nyckelring. Är fortfarande smått chockad över att jag inte lyckades köpa på mig någonting mer – men resan var lyckad ändå. Nyttig lärdom kanske….)