Ingen dricker Kilkenny i Kilkenny

Semesterdags! När ni läser detta sitter jag på planet till Dublin och om några dagar går färden vidare till Kilkenny. Tänkte därför passa på att avliva myten om Kilkenny-ölets popularitet i dess hemstad. Att beställa det på en pub som inte hör till själva bryggeriet är, som en tidigare kollega snyggt formulerade sig, att likställa med att beställa en polkagris i Gränna.

Själv blev jag varse detta mitt första besök i staden för några år sedan. Beställde glatt två pints Guinness och en Lucozade (sliskig neonfärgad sportdryck/läsk) till bordssällskapet och en pint Kilkenny till mig själv. Bartendern rynkade på näsan.

– Det ska du inte dricka. Det dricker ju bara turister.

Jag var – är – visserligen turist, men det verkade han ju ha fattat ändå. Bad honom istället hälla upp något liknande som han kände sig bekväm med att servera. Innehållet i glaset jag fick hade ungefär exakt samma rödbruna nyans som Kilkenny. Och smakade likadant.

– Smith-wicks, läste jag högt från glasets logotyp.

Bartendern himlade sig, men hade visst överseende.

– Smithicks, rättade han mig. Tyst w.

Om Wikipedia har rätt är också enda skillnaden mellan sorterna den lilla skumkronan som blir när man häller upp en Kilkenny. I övrigt kan sägas om staden att den är klart värd ett stopp på en eventuell irländsk road trip, förutsatt att man ska söderut i landet från huvudstaden. Visserligen liten – omkring 20 000 invånare – men jämfört med valfri svensk stad av samma storlek, tja, låt oss säga att antalet pubar per capita är en aning högre.

Förutom besök på dem, och på stadens slott, rekommenderas shopping längs High Street (bilden), lunch på Langtons, fika på the Marble Tea Rooms och kanske en promenad längs floden Nore. Den som lyckas tajma in sitt besök under någon av de många festivalerna (musik, konst, standup comedy med mera) gör också klokt i att kolla upp programmet.

Ja, och så bryggeriet då. Det bryggs ju trots allt annat än Kilkenny där.