Myten om den republikanska arbetarklassen

En av de mest seglivade myterna om amerikanska val är att republikanerna vinner genom att ”lura” arbetarklassen att rösta efter moral- och livstilsfrågor i stället för efter sina egna ekonomiska intressen.
Den här myten är inte minst populär i Sverige, där den späs på av såväl popkulturen – Michael Moore, Borat – som av ständiga reportage om rasistiska gruvarbetare i West Virginia som fått något korkat e-mail om att Obama är en utomjording.

I de olika talen på republikanernas konvent dök det här ämnet förstås ständigt upp – det är republikanernas enda konsekventa attack på demokraterna i år – och demokraterna svarar inte sällan med att gnälla på den lantliga arbetarklassens ignorans.

Men det här ger en falsk bild av hur USA egentligen ser ut.
Matt Yglesias skriver:
”The basic image here, also seen in Tom Frank’s What’s the Matter With Kansas, is of low-income people hoodwinked into backing the GOP by culture war rhetoric. But Andrew Gelman and his coauthors in the excellent Red State, Blue State, Rich State, Poor State mount a huge pile of data to suggest that this isn’t the case. Overall, low-income people strongly and consistently back Democratic candidates. Where you see culture war voting is among rich people.”

Jag upplevde det här som allra tydligast när jag var i Orange County häromveckan. Bland alla dessa vansinnigt välbärgade människor vimlade det av absurt reaktionära idéer och idiotiska missuppfattningar om vad demokraterna representerar som parti. Jag träffade miljardärer som på fullt allvar hävdade att Obama är muslim.
Tro det eller ej, men låginkomsttagare har inte patent på dumhet.

Kollar man på de delstater där etnicitet inte spelar så stor roll (av det enkla skälet att andelen svarta är ganska låg) är det också tydligt att Obama har ett större stöd bland låginkomsttagare än höginkomsttagare. Här är de senaste Gallup-mätningarna i tre viktiga swing states i mellanvästern.

Ohio:
Among those making less than $50,000/year: Obama 51, McCain 40
Among those making more than $50,000/year: McCain 50, Obama 45

Minnesota:
Making under $50,000/year: Obama 60, McCain 34
Making more than $50,000/year: Obama 52, McCain 43

Iowa:
Making under $50,000/year: Obama 64, McCain 31
Making over $50,000/year: Obama 49, McCain 47

Jag tog även upp det här i min recension av Ross Douthat och Reihan Salams ” href_cetemp=””>recension av Ross Douthat och Reihan Salams ”Grand new party – how republicans can win the working class and save the American dream”, en av de bättre böckerna i år om republikanernas akuta behov av reform (som Douthat precis uppmärksammat igen, apropå den totala bristen på nya idéer under republikanernas konvent).

Det är mycket möjligt att McCain kan vinna det här valet genom att lyfta fram den här typen av livstilsfrågor, och kanske kan han även bli omvald om fyra år på en liknande taktik, men i längden är inte det här en hållbar strategi för republikanerna.

Den bygger nämligen på att behålla en väljarbas som nästan uteslutande består av kristna, heterosexuella, vita kärnfamiljer, medan precis varenda demografisk trend i USA pekar bort från dem: folk gifter sig senare, skiljer sig oftare, latinos, svarta och andra ”minoriteter” kommer snart att vara i majoritet, folk flyttar till storstäder i allt högre utsträckning (folk i städer röstar, av någon anledning, våldsamt demokratiskt), yngre människor röstar allt oftare, yngre människor blir allt mer sekulära, osv osv.

Det ironiska är att McCain verkligen hade chansen att förnya republikanerna. Under flera decennier har han varit en av de senatorer som varit bäst på att kompromissa med demokrater (även renodlade vänsterdemokrater som Russ Feingold och Ted Kennedy), hans primärvalskampanj byggde till stor del på en sund kritik av Bush-erans hejdlösa travesti på konservativa grundtankar, och McCain verkade dessutom länge ha en medfödd avsmak för just den typ av smutskastning och ohederlig gegga som hans kampanj numera ägnar sig åt.
Men som presidentkandidat valde McCain i stället att liera sig med den kristna högern och de mest cyniska kampanjarbetarna, och även ge utlopp för sina allra mest hökaktiga neokonservativa ideéer.
Förr eller senare kommer 2000-talet och knackar på dörren.

*****
Judith Warner har den enda Sarah Palin-text du behöver läsa den här helgen.

*****
Om det är något som gör mig mer illamående än de intoleranta religiösa fanatiker som tagit upp TV-utrymme i Minnesota i en vecka så är det Huffington Posts avlönade Santa Monica-Machiavellis.
Varför i hela världen skulle det vara relevant att Sarah Palins familjemedlemmar har tacky tatueringar? Det är precis den där typen av klassförakt som gör att demokraterna faktiskt förtjänar att förlora ibland.

*****
Jonathan Chait på New Republic hittar ett utmärkt exempel på hur McCain-kampanjen konsekvent lyckas lura journalister att använda värdeladdade ord om kandidaten i sina texter.

*****
Joe Klein analyserar ett av de lägsta ögonblicken under republikanernas konvent.

*****
Den merlot-drickande, brie-ätande östkustelitsten Jon Bon Jovi har bestämt sig för att bli en av Obamas tyngre fundraisers.