Michelles tal

Kändes som ett klassiskt tal av Michelle Obama ikväll.
Jag tyckte först att det var märkligt att hon fick konventets första prime time-pass, medan Ted och Caroline Kennedy skyfflades undan innan middagstid. Generellt brukar Michelle vara bättre på små möten än pampiga evenemang.
Men, jesus, vilket tal.
Det är sällan man hör den amerikanska drömmen formuleras så innerligt i ett sådant här sammanhang (eller, rättare sagt, folk försöker hela tiden, men lyckas sällan så bra). Det var hejdlöst sentimentalt, förstås, men väldigt välgjort. Hon lyckades väva ihop sin och Baracks berättelse med Hillary Clintons och Joe Bidens:

”All of us are driven by a simple belief that the world as it is just won’t do – that we have an obligation to fight for the world as it should be. That is the thread that connects our hearts. That is the thread that runs through my journey and Barack’s journey and so many other improbable journeys that have brought us here tonight, where the current of history meets this new tide of hope. That is why I love this country.”

Och så zoomade kamerorna in på Michelles mamma, med glansiga ögon, och det var nog det ögonblicket som fick publiken att tappa det.
Inne på Pepsi Center stod det en kvinna precis bredvid mig, en medelålders lobbyist från Washington, och grät hejdlöst de sista minuterna. Jag pratade med henne lite efteråt:
– Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få se något sådant här under min livstid. Inte på hundra år. Som svart kvinna är det här en historisk kväll.

TPM har video från talet.

Efteråt: