Låt Obama vara Obama

Fått ett par mail om Michelles tal, att det bara var ”ännu ett exempel på att Obama-hypen mest handlar om svulstiga tal”.
Det ekar av samma kritik som talet fick i morse på kabelnyheterna.
Jag slog på TV:n från hotellsängen i gryningen, fick syn på en ursinnig Karl Rove som vrålade ”Why are they not attacking the Republicans!”. Det var som matadoren i Tjuren Ferdinand: Stånga mig!

Jag bytte kanal till PBS som visade Ernie och Bert som hade temaavsnitt om trummor. De besökte en klass på Lincoln Center där femåriga barn kan gå och trumma. Det var kanske en kvart med inget annat än femåringar som dunkade hysteriskt på varsin congatrumma. Först trummade de tillsammans. Sedan fick alla göra ett litet solo (”Julio likes to drum slow!”, ”Andrea likes to drum fast!”). Och till sist, i inslagets höjdpunkt, fick alla springa runt överlyckliga och trumma på varandras trummor. Det hade onekligen mer substans än ett genomsnittligt dygn av politisk ”analys” på CNN/MSNBC/FOX News.

Hur som helst. Jag tror att den sämsta tänkbara vägen för Obama just nu är att plötsligt överge just den där optimistiska, svulstiga känslan som genomsyrat hans kampanj ända sedan Boston-talet 2004. Den som fortfarande gnäller på att Obama inte har några specifika förslag är, tja, dum i huvudet. Det finns hundratals sidor med förslag på Obamas sajt. Han har gått ut med tre gånger så många specifika sakpolitiska förslag som McCain.

David Brooks har en bra krönika om att demokraterna bara borde låta Obama vara Obama:
”Democrats are nervous because Barack Obama’s polling lead has evaporated. And when Democrats are nervous, all the Santa Monica Machiavellis emerge from their fund-raisers offering words of wisdom. And the subtext of the advice being offered this year is that Barack Obama should really be someone else.”

Målet med Michelles tal var att ta död på myten om henne som arg och bitter. De försökte inte lansera henne som politiker, utan snarare lansera hela familjen Obama som människor. Och det lyckades de fantastiskt bra med.
Men framför allt var det en historisk kväll för svarta amerikanska kvinnor. Jag vet att många vita läsare blir utråkade så fort man pratar om rasfrågor – så 1900-tal – men det är svårt att inte få en klump i halsen av sådana här kommentarer:

”I am a 36 year old African American woman. I have two girls ages 10 and 8. My daughters and I sat together along with my husband to watch Michelle Obama tonight. We were all in tears. This is a day that cannot be fully described. This country has systematically oppressed Black women for centuries. My ancestors were slaves and my great, great, great, grandmothers raped and treated as property. My daughters have very few Black women to look up to in popular culture as role models. They do not feel seen, they are not held up as the standards of American beauty. We shed tears tonight as a family because Michelle (with her elegance and grace) is holding all of us up with her. You don’t understand the burden that she bears.”

Det här är ingen unik grej för demokraterna. På 1980-talet var det republikanerna som var det här svulstiga partiet. Det fungerade bra för dem (blandat resultat för Amerika).

Joe Biden säger att Michelles tal i efterhand kommer att ses som ”den enskilda händelse som hade störst betydelse för en demokratisk seger”. Kanske det härligaste hyperbole-uttalandet sedan Jesse Jacksons kommentar om att Baracks primärvalsseger var den största grejen någonsin i amerikansk historia.
En fin sak med Biden är ju att han är precis lika blödig som paret Obama. Jag kan verkligen se dem framför mig i en snar framtid, kanske på en gemensam Thanksgiving-middag hemma i Chicago, där de försöker överträffa varandra i tårögd tacksamhet.
Stod precis under Biden igår, när Ted Kennedy höll tal. Han applåderade som om Jordens överlevnad hängde på det. Blicken någonstans i kosmos.

*****
I dag handlar allt förstås om Hillary. Hon har, indeed, förtjänat det.
Jag hade turen att springa in i Ed Rendell igår, på golvet nedanför podiet (den bisatsen skriver jag enbart för att kaxa. Jag var på golvet! Nedanför podiet!)
Ed Rendell är governör i Pennsylvania och har länge varit en av de mest lojala Hillary-supportrarna. In i det sista har han också kritiserat Obama.
Men nu stod han där med en liten badge: ”Hillary for Obama 2008!”
– Tro mig, efter att du hör hennes tal ikväll kommer det inte vara något mer tjafs om att partiet måste ”enas”. 95-96 procent av hennes väljare kommer att gå över till Obama, sade han, med ett tjockt, solbränt, manligt pekfinger viftandes i luften.

Sedan smet han upp på CNN-scenen där Anderson Cooper satt och blev sminkad. Det var fler som fotograferade Anderson än Ed.
CNN verkar nästan ha patent på valbevakningen här. Fox News hänger uppe på läktaren, MSNBC har jag inte ens sett än, vilket är märkligt med tanke på att de försökt lansera sig som det demokratiska alternativet. Var är Rachel?

*****
Igår vrålade Expressens utsände Staffan Erfors till Michelle Obama: ”Vad har du att säga till kvinnorna i Sverige! De tycker verkligen om dig!” Det blev en omedelbar konvent-klassiker, nu även förevigad hos MSNBC.

*****
Vietnam-kortet ser ut att bli en daglig institution här på bloggen. Det här är inte ett skämt:

Jay Leno: Welcome back, Sen. McCain, for one million dollars, how many houses do you have?

John McCain: You know, could I just mention to you, Jay, and a moment of seriousness. I spent five and a half years in a prison cell, without-I didn’t have a house, I didn’t have a kitchen table, I didn’t have a table, I didn’t have a chair.