Ett verb, ett substantiv och Vietnam

Det är, för att parafrasera Joe Biden, allt John McCains kampanjpersonal behöver för att skicka ut en pressrelease om sin kandidat.
Nu säger de att det är ”fruktansvärt” att media insinuerar att ”McCain, a prisoner of war” (indeed) kan ha tjuvlyssnat på Obamas svar inför diskussionen med Rick Warren i helgen.

Tja, Warren sade i början av TV-sändningen att McCain befann sig i en ”cone of silence” (som i gamla quiz shows), men i själva verket satt han i en limousin med fulla möjligheter att ta del av debatten på TV, radio, nätet osv, vilket medierna här förstås rapporterade.

Inte okej med sådana vilda anklagelser av en krigshjälte, tycker McCain.
Yglesias kallar det McCains ”cone of impunity” och man kan förstås se hur kampanjen byggt upp Vietnam-anekdoterna som ett pansar kring senatorn.
Roligast hittills är ändå att McCain spelade Vietnam-kortet i försvar för att han lyssnar på Abba: ”min smak slutade utvecklas när jag blev nedskjuten av en missil”.

*****
Känner nu i efterhand att jag var lite väl hård mot Warren-debatten. I själva verket var den faktiskt förvånansvärt innehållsrik. När jag såg debatten live grumlades intrycket av den stundtals fanatiska reaktionen från publiken omkring mig – jag satt inklämd mellan en frenetiskt livebloggande Mark Halperin och en skara evangeliska tanter som inte drog sig för högljudda jubel varje gång McCain vrålade ”We need to drill now!”, onekligen kristendomens kärnbudskap.

Men när jag såg diskussionen på TV insåg jag hur sällsynt det faktiskt är att få se kandidaterna prata i lugn och ro om sina åsikter. Visst, Obama var lite luddig, och McCain svarade inte på frågorna, utan drog i stället sina vanliga kampanjslogans, men de fick saker sagda, skillnader utredda. Jag skulle inte bli förvånad om de kommande TV-debatterna blir beytdligt mer frustrerande.