Den libertarianska svärmen

Oj, vad mycket mail man får när man skriver om libertarianer.
Många smarta mail, några inte så smarta.
Jag får ibland för mig att det är lite med libertarianer som med Kramer i ”Seinfeld”.
Folk som inte bryr sig särskilt mycket om ”Seinfeld” gillar alltid Kramer, han är liksom nybörjartittarens favorit. Ju mer intresserade fansen blir, desto mer utvecklas deras smak – den typiska Seinfeld-fanatikern föredrar förstås scenerna med George eller Elaine. Men det finns också de riktigt hängvina, som gått varvet runt och lärt sig älska Kramer igen.

På samma sätt är det med politisk mognad och libertarianism: Det är onekligen en attraktiv lära för många pårökta tonåringar, som kanske har en väldigt vag uppfattning om vad en regering egentligen sysslar med, och därmed tycker att ”öh, lämna mig ifred” låter som en perfekt politisk idé. Men betydligt senare i livet verkar libertarianism återigen framstå som en lämplig ideologi för de personer som kanske vet allt för mycket om vad regeringen egentligen sysslar med.

Anyway. Lite mail i urval.

En läsare tipsar om Michiko Kakutanis artikel om Jon Stewart i helgens Times:

”Redan 2005 kände jag att [Stewart] inte alls var så jäkla vänster som det sas, utan mest avskydde alla dubbelmoraliska politiker.
Det är på sidan 3 Michiko Kakutani tar upp hans libertianska drag, ’A sane voice in a noisy red-blue echo chamber, Mr. Stewart displays an impatience with the platitudes of both the right and the left […]’.
I och med det ställer jag då meta-frågan om hur pass upplyst det verkar vara att en komiker, vars jobb är att underhålla inte att informera, anses vara mer betrodd än de riktiga nyhetsankarna. Kan man påstå att fansen faller i en sorts självgrävd infotaimentfälla? ”

Erik Zsiga mailar:
”Att [Jolie] och Pitt medverkar i en [Ayn Rand]-romanfilmatisering är inte ens jag tillräckligt konspiratorisk för att ta som ett politiskt statement.”

Men som jag skrev i min väldigt korta krönika är det ju inte Jolie och Pitt som är intressanta, utan snarare faktumet att de är del av en större poplibertariansk svärm (Jolie har pratat varmt om Rand i flera intervjuer).
Jag skrev om om poplibertarianismen i den amerikanska underhållningsindustrin (”South park”, Stewart/Colbert-imperiet, Bill Maher, Jason Reitman,osv) i Sydis för ett par år sedan.

Kjell Häglund skrev om samma fenomen i Axess nyligen, och påpekade libertarianismens problem i Sverige:
”Libertarianismen i Sverige är något man växer ifrån, ett slags ungdomligt oförstånd, en subkultur ungefär mitt mellan Tolkiensällskapet och graffiti. Därför vill vi svenskar inte riktigt förstå värdet av samma idékultur i USA, där den tillåts bli vuxen och erfaren, och inte minst pragmatiskt humorvässad.”

Mattias Svensson bloggar, apropå rubriken på min krönika, om att Ayn Rand själv brukade tala nedlåtande om ”högerhippies”, och göra skillnad mellan rationella och flummiga libertarianer.

Det är nog en distinktion som fortfarande behövs. Jag skrev om den republikanske hippien här, efter mitt besök i libertarianska New Hampshire i vintras. Man träffar helt enkelt väldigt mycket libertarianska dårar när man är ute och reser i USA. Ron Paul-rörelsen har ju mer eller mindre anammat den mest irriterande estetiken från popvänstern: något slags diffust hopkok av hippie-pacifism, Che Guevara-silhuetter, och sprejmålade slogans med gamla The Clash-typsnitt; krydda sporadiskt med dyngraka rockstjärnor som snackar om vikten av att få bli lämnad ifred.

Man kan väl säga att Ron Paul-hysterin gett libertarianer ett oförtjänt dåligt rykte.
Jag har exempelvis alltid gillat tidningen Reason, och i synnerhet skribenterna Matt Welch, Greg Beato och Kerry Howley. Atlantics libertarianska ekonomiskribenter Clive Crook och Megan McArdle lär jag mig alltid något av. Tyler Cowen har en av de bästa bloggarna i USA. (Varför är förresten libertarianer så flitiga bloggare? Maila mig om det. Eller, förresten, gör inte det).

Matt Welch har precis skrivit en intressant sågning av McCains ”hysteriska” utrikespolitik här.