Inrikesflyg nu officiellt värre än Greyhound

Ett tips till alla som planerar att resa inrikes i USA: flyg aldrig med American, Contintal, Delta, Southwest, Northwest, Midwest, United, Frontier, AirTran eller US Airways.
2008 kommer att gå till historien som året då inrikesflyg i USA blev snäppet värre än att åka Greyhound-buss.
Jag har precis tillbringat fem timmar på LaGuardia, väntandes på besked om en flight till Kalifornien, via Colorado (direktflyg kostade 4 000 dollar, så jag gjorde det katastrola misstaget att beställa en stopover).
Runt omkring mig, sovande familjer. Min gate har den tacksamma rollen att delas med tre andra flygplan, och samtliga dessa råkar, av en slump, vara inställda, eller av någon outgrundlig anledning inte vara på plats.

Till vänster om mig sitter en familj, ser ut att vara från Florida, korallfärger, jeans, linnen, två små skrikiga barn. De två föräldarna, kanske i 35-årsåldern, har regelbundna gräl, som lika regelbundet avslutas med att mannen säger: ”Because I said so, woman!”
Till höger om mig: ett ungt par. Tjejen läser en tidning som heter Suri (eller det står åtminstone Suri jättestort på omslaget) som uteslutande innehåller bilder på Suri. Suri ligger och jollrar i någon överdesignad barnvagn, Suri klättrar omkring på ett golv, Katie håller i Suri, Suri leker med leksaker, den förbannade Suri dreglar gulligt.

På raden bakom mig sitter ännu en familj med en kanske femårig tjej som är förståndshandikappad.
Hon blev snabbt min favorit här. Hon var på strålande humör, satt för sig själv och sjöng lite softa sånger, fyllde i en målarbok helt utan respekt för figurerna hon förväntades anpassa målandet till, just doin her thang. Men för ungefär en timme sedan började hon lacka, och kasta saker omkring sig. Hittills har hon lyckats träffa mig med tre eller fyra olika sorters frukt.
Ytterligare en bit bort sitter en man i cowboyhatt. Han har börjat spela banjo, vilket skulle kunna vara angenämt om jag faktiskt höde någonting, men han överröstas tyvvärr av den allmänna kakafonin av mobiltelefonpratandes tonåringar och gnälliga ungar och en folkhord som står och skriker till flygpersonalen ”But I asked for an aisle seat!”

Till slut sprakar det i alla fall till i högtalarna:
– Uhm.. jo, planet är försenat här va, det kommer att dröja någon timme… eller kanske två timmar. En fågel flög in i motorn och vi måste genomgå en ordentlig kontroll. Det kanske blir inställt. Vi vet faktiskt inte. Men minst en timme, eller två… Vi rekommenderar att ni promenerar runt lite.

Tonen gnällig, irriterad, han antyder att det i själva verket är passagerarnas fel att fågeln flög in i motorn.
I bänkraderna tittar folk på varandra, lite småsura men mest av allt bara uppgivna: Vi förtjänade inte bättre, vi valde trots allt att ta flyget.

Att flyga inrikes i USA är att tvingas tillbringa tid med människor som under alla andra omständigheter säkert skulle vara charmiga, underhållande, kanske rent av intressanta. Men på något sätt lyckas själva flygsituationen förvandla oss alla till misantropiska monster – vi blänger ilsket på varandra, vi trängs som hungriga gäss kring flygpersonalen i hopp om att finna minsta lilla tecken på en nyinsatt extraflight, vi spiller kaffe på varandra utan att be om ursäkt.

Att gnälla på flygande har också blivit den amerikanska medelklassens nya favorithobby, lika populärt 2008 som det var att gnälla på lägenhetspriser 2005.
Nästa år ska jag hålla mig till östkusten, aldrig någonsin lämna Acela-tåglinjen.