Mark Penn, Obama och de svarta väljarna

Stora snackisen den här veckan är Joshua Greens artikel om Hillary-kampanjens uppgång och fall.
För den som inte orkar läsa hela artikeln går den att sammanfatta så här: Allt var Mark Penns fel.

Ett av många misstag Penn gjorde var att underskatta svarta väljare (ett annat var att skissa upp planerna för de personangrepp mot Obama som republikanerna numera använder, men det är en annan story).
Obamas stöd hos svarta väljare är en av de mest fascinerande berättelserna med det här valet.
Länge var ju den populära visdomen att Obama inte är ”tillräckligt svart” för att få stöd av svarta. Det här var på fullt allvar den linje som alla medier och analytiker körde med under hela 2007.

Förra sommaren var jag i södra Chicago, den största svarta stadsdelen i USA, och intervjuade folk. Några av dem hade jobbat med Obama när han var socialarbetare där på 1980-talet. Alla gillade Obama som person, men få skulle rösta på honom.
Många stödde Hillary av samma skäl som vita väljare stödde Hillary: hon var det säkra kortet, i stort sett en default-röst för demokraterna, och hon hade en tydligare formulerad vänsterpolitik i frågor om skatter och sjukvård.

Men det fanns även ett annat skäl att de inte stödde Obama, en pessimism kring Obama som jag enbart, än i dag, har hört hos svarta amerikaner: han har inte en chans, sade de. Och om han av någon anledning skulle lyckas vinna så kommer han ändå bli mördad. Det var en tydlig bottom line: Du måste skoja, svarta män blir inte presidenter i det här landet.

Efter att Obama vann primärvalet i Iowa förändrades det fullständigt, vilket det här diagrammet visar:

Clinton hade alltså 20-30 procents övertag under hela 2007, men efter Iowa (den 3 januari) började svarta väljare tro på Obama. De såg att han faktiskt kunde vinna. I de följande valen fick han mellan 80 och 92 procent av svarta väljares stöd.

Det är svårt att låta bli att fundera på hur det här speglar den pessimism som finns bland så många av de svarta familjer som i flera generationer befunnit sig på samhällets botten. Nya grupper av invandrare som kommer hit klättrar snabbt uppåt. Familjer som flyttar hit från Sydkorea, Ghana, Trinidad eller Bangladesh är beväpnade med den amerikanska drömmens odödliga energi och hoppfullhet (och de kommer dessutom ofta från medelklassbakgrunder i sina hemland).
Men bland de äldre generationernas svarta amerikaner är den sociala rörligheten nästan obefintlig. Där har den amerikanska drömmen för länge sedan slocknat. Något i det där diagrammets plötsliga svängning tyder på att den attityden kan förändras.

Briljanta valnörden Nate Silver på 538 har mer analys här.

New York Magazine har temanummer om rasfrågor och Obama, rekommenderar framför allt John Heilemanns ”Why he’s stuck in the polls”.
Intressant att se hur tabubelagt och kontroversiellt – eller bara gnälligt – det fortfarande anses att ens antyda att Obama skulle ha problem på grund av att han är svart.
Trots att opionsmätningar alltså visar att 20 procent av de som inte röstar på Obama säger rakt ut att det beror på hans hudfärg.

Peter Beinart skriver i Washington Post om hur McCain-kampanjen och medierna ständigt kommer att dra upp rasfrågor under hösten – McCain för att han måste, medierna för att det är för spännande för att låta bli. Han föreslår också en klassbaserad, snarare än rasbaserad, kvotering till skolor, vilket väl borde vara en no-brainer vid det här laget.

*****
Intressant att se hur debatten om rasism i Sverige tangerar den i USA: man skyller gärna på ”vita industriarbetande män”.
Här finns en bra artikel av Katrine Kielos om det.