Framtiden x 3

1. Wall-E
Nya Pixar-filmen har fått hejdlöst positiva recensioner.
A.O. Scott hyllar här.

Andrew Sullivan:
”It’s odd that a movie that predicts ecological doom can in fact make one more certain that the human race will survive our current predicament. Any civilization that can produce something as technically and artistically sublime as Wall-E cannot be doomed.”

Jag gjorde ett reportage från Pixars huvudkontor utanför San Francisco förra året (inför ”Ratatouille”) och då pratade vi lite om ”Wall-E”:

”Nästa Pixar-film, Wall-E, kommer dock varken att vara nostalgisk eller särskilt munter. Det är en dyster framtidsfilm, regisserad av Andrew Stanton, som gjorde Toy Story-filmerna. Filmens berättelse låter som om den vore hämtad från Cormac McCarthys mörka framtidsroman The Road, snarare än som en Pixar-film. Den handlar om en robot som blivit lämnad kvar som den sista roboten på Jorden för att städa upp allt skräp efter att människorna har övergivit planeten.
– Det är en film om konsumtionssamhället. Den handlar om framtiden på ett sätt som inte alls är särskilt optimistiskt, och verkligen inte nostalgiskt, säger Brad Bird.”

2. Shirky
Jag har inte orkat läsa ”Here comes everybody” än, något flåsigt med hans språk som gör mig osugen, påminner om de jobbigaste skribenterna på Wired. Kanske kommer den där jargongen från att ha levt ett helt liv omgiven av männiksor som relativt sett måste framstå som teknofober, människor som aldrig tror på en. ”Jooo, jag svär, internet kommer bli stort!” skrek de 1993, och sen behöll de liksom det tonfallet.
De tvingas ta i lite för mycket, hela tiden. Trovärdigheten underbyggs.

Här finns hur som helst ett bra Shirky-tal som verkar sammanfatta bokens argument ganska bra. Det handlar om att människor, sedan den industriella revolutionen, har haft rätt mycket fritid, och att vi har valt att tillbringa den på olika sätt. På 1800-talet drack vi väldigt mycket gin. På 1900-talet: sitcoms. På 2000-talet sitter många och filar på Wikipedia-inlägget om den före detta planeten Pluto.
Det är förstås brutalt förenklat, men om inte annat ett bra svar på den vanliga frågan ”Hur har folk tid att sitta och skriva grejer på Wikipedia?” Exempelvis för att de kanske bara kollar på TV två timmar om dagen, i stället för fem.
Det kognitiva överskottet (aka fritiden) finns där, och vi kommer att göra allt mer skojiga saker med det framöver.

3. Nollnolltalsnostlagi.
Amy’s Robot försvarar VH1:s nya ”I love the new millennium”, en nostalgishow om 00-talet:

”I have no problem with a nostalgia show about just a few years ago. I don’t feel especially nostalgic for when I was 9 or when I was 16. I feel nostalgic for when I was 27.”