Florent 1985-2008

Jag ligger lite efter här, det har varit en New York-vecka i New York.
Det började med att jag var på pressvisning för ”Sex and the city”. Jag tror att jag utsätts för någon form av tortyr av filmbolaget om jag avslöjar vad som händer, så i stället får jag väl säga som jag sade till den skock av muttrande filmjournalister som var där: att jag ”faktiskt” gillar SATC. Visst, filmen hade sina problematiska ögonblick, och real estate-porren känns väl minst sagt lite, uhm, ohälsosam. Men den var aldrig tråkig. Den känns som en New York-klassiker. Tonåringar kommer att se den om 20 år och tänka att New York faktiskt var sådär. Det var som i serien: killarna kommer och går, men LA-hatet består.

Intervjuade Sarah Jessica Parker också. Hon berättade vad hon egentligen tycker om Carrie Bradshaw, kommer här i SvD om någon vecka eller så.

I alla fall. Efteråt, var hungrig. Vi bestämde oss för Florent. Jag tänkte att det kanske blir det allra sista besöket för mig, någonsin, på Florent. Det stänger för gott i juni, på grund av onda krafter som konspirerat för att sprida maximal ondska.
Florent har varit en av mina favoritkrogar i New York ända sedan jag hamnade där för första gången, en vansinnigt sen natt för kanske sju, åtta år sedan, i mina yngre mer sårbara år. Det var en speciell scen: brasilianska transor satt och sov i baren med halvätna hamburgare, koksade Hollywood-skådisar satt och härjade med de lokala taxichaffisarna.

Florent är Florent Merellet. Han flyttade från Paris till New York på 1970-talet eftersom han tyckte att Paris var boohhring.
Han öppnade Florent 1985, när blodet fortfarande forsade mellan gatstenarna i stadsdelen som i dag är känd som M********** district.

På en tavla som hänger inne på restaurangen brukade Florent skriva små budskap. Hans egna dikter, hyllningar till vänner som fyllde år, eller som lämnat oss för gott. Ofta roliga, inte helt nyanserade, politiska rants. Han hade svårt för Reagan, och sedan återhämtade han sig aldrig riktigt från amerikanska presidenter.

När restaurangen firade 20-årsjubileum gav de ut en liten tidning med pretentiösa essäer och fina gamla bilder och en lista på alla kändisar som varit där, och den listan är helt underbar: Catherine Deneuve, Pedro Almodovar, Jimmy Breslin, Jackie Onassis, bell hooks, Susan Sontag, Miss World 2000, Bob Dylan, James Gandolfini, Iman, Werner Herzog, Monica Levinsky, Caetano Veloso, Le Tigre, Sylvester.
Grace Jones, förstås.

Florent var som New York självt: gränslöst och fabulous och avspänt och diffust euroamerikanskt och flottigt och vänligt och kaosigt och högljutt och sexigt och vardagligt och berusat och bakfullt och alltid öppet.
Det var ett ställe man kunde lita på, deras rosa skylt glimrade alltid så fint på kullerstenarna utanför. När man fick panik på hela downtown fanns det alltid väntandes runt hörnet, med ett glas viognier och en tallrik mac & cheese (inte för 85 dollar).

Det stänger saker hela tiden i New York. Restauranger, barer, butiker, konsertlokaler. Det är okej, en förutsättning för att nya saker ska kunna öppna, det är naturens gång, New Yorks själva bensin, förändring.
I vanliga fall rycker jag bara på axlarna. Men inte med Florent, det är oersättligt.