Lil Mama utan läppglans

I slutet av New York Times artikel om Lil Mama blir man lite förvånad:

”She bossed the audience into submission – “Yo yo yo, y’all getting disrespectful!” she lectured – and gave the first copies of her album to her grandmother and her father as her older brothers crowded around her. Then Lil Mama launched into “L.I.F.E.,” one of her most serious songs.

“L is for the liars that have surrounded me
I, insecurity, my head down in the streets
F, my future, there isn’t one
E, eternal hope.”

She only got a few lines in, though, before she began to cry. “I just remember everything that we went through,” she said, addressing her family. “We been through some of the worst life experiences.”

Tears streaming, Lil Mama struggled to finish the song. Afterward, she turned away from the crowd, pulled a tube out of her pocket and carefully reapplied her lip gloss.”

I hela artikeln har Lil Mama, precis som i nästan alla andra artiklar om henne, bara varit den tuggummituggande, läppglansiga tonårsrapparen, men plötsligt slutar hon vara en serifigur och blir i stället en riktig person, med känslor och ett förflutet som faktiskt lämnat verkliga spår, inte bara söta anekdoter.
Det säger något om hur svårt det är för sådana där tidningar att fånga sådana här livsöden. Allt reduceras så lätt ner till klyschor. När hon säger att hon växte upp på ett natthärbärge blir det bara en vanlig rappares biografi, utan nyanser. Det är fortfarande nästan inga dagstidningar som kan skriva om hur människorna som gör hiphop har formats till att bli vad de har blivit. Det finns för mycket rädsla, en kronisk kulturell avgrund mellan journalisten och intervjuobjektet.
Man får nöja sig med sådana små antydningar som i slutet på den där artikeln, man får tänka vidare själv om man vill veta något om hur det faktiskt är att växa upp på ett natthärbärge i East New York.

Lil Mamas debutalbum har förresten precis släppts, köp det för pengar eller något.