Dags för tredje vägen i presidentvalet

Primärvalen domineras av naturliga skäl av att kandidaterna försöker locka till sig sitt partis kärnväljare. McCain har gjort sitt bästa för att framstå som en genuint konservativ kandidat, bland annat genom att frångå sina ursprungliga positioner i frågor om tortyr och skattsänkningar. Obama går i sin tur runt i skinnjacka på stålverk i Indiana, a man of the people.

Men i takt med att själva presidentvalet närmar sig börjar man också se tecken på att kandidaterna rör sig mot mitten.
McCain har nu gått ifrån sitt hårdföra motstånd till bidrag för folk som blivit av med sina hus i bolånekrisen. Ursprungligen hävdade McCain att de här människorna varit ”ansvarslösa” och därmed inte förtjänade statligt stöd. (Lite ironiskt att höra sådant från en person som tillbringade sin vansinnigt privilegierade uppväxt med att krascha tre flygplan, innan Vietnam, och gå ur high school som den femte sämsta eleven i sin klass. ”Ansvar” är något som vi bara kräver av andra människor, tydligen.)
Nu har dock McCain till slut bestämt sig för att vissa bidrag till plötsligt hemlösa familjer kanske ändå är okej.

Obama verkar i sin tur börja frångå sina idealistiska visioner om en snabb sorti från Irak.
George Packer presenterar något som låter som den enda vettiga vägen framåt där, ett slags tredje väg, som kombinerar republikanernas aggressivitiet med demokraternas pragmatiska försiktighet. Han skriver om Colin Kahl, en av Obamas rådgivare i Irak, som förespråkar:

”a mix of Republican carrots and Democratic sticks that would reward progress in Iraq, punish its absence, and focus on local politics and security rather than expect politicians in the Green Zone to solve Iraq’s problems. It would try to preserve whatever stability the past year has brought, while withdrawing American brigades at the right speed to maintain political support at home and pressure on the government in Baghdad.”

Inte direkt en käck slogan att skriva på ett plakat, men en ganska realistisk fortsättning i Irak.