Några skäl att identifiera sig med Hillary

Jag har länge tyckt att Barack Obama verkar ha bättre potential att bli en bra president än Hillary Clinton, men på ett rent personligt plan identifierar jag mig ofta mer med Hillary.
Hur kan man inte göra det? Hur många av oss har inte varit med om precis det hon är med om just nu? Känslan av att man slår knut på sig själv för att komma någon vart, att man anstränger sig på ett nästan övermänskligt sätt för att bevisa att man är bra på något, bara för att sedan bli omkörd av någon med bättre social skills.
Den bittra ironin är ju att det ofta är just genom att kämpa för att bli bra på något som människor förlorar sina mest sympatiska egenskaper.

Alltid läsvärda Kerry Howley har ett bra inlägg om Hillary och kraven som ställs på henne:

”…But I also understand that self-seriousness is a quality that emerges, in part, from a life spent struggling to be taken seriously. “Be more self-deprecating!” is a truly ridiculous thing to ask an ambitious 60-year-old woman who experienced childhood in the anti-feminist backslide of the 1950s. Or who spent her adult life being pilloried for, alternately, following her husband around like a housewife and being insufficiently vapid to occupy the position of First Lady. (Cough up a cookie recipe, Hillary! Now laugh at yourself.)”

*****

Två kommentarer om Condi Rice som potentiell vicepresident åt McCain.

*****
Min krönika den här veckan handlar om Junot Díaz, som fått en Pulitzer för sin debutroman. Kloka Meghan O’Rourke på Slate har en bra intervju med honom, här. Jag får intrycket att hon precis som jag fascinerades av boken, men samtidigt tyckte att den var lite irriterande.

*****
Lite härlig kändisspotting:

Maggie Gyllenhaal på Gorilla.
James Frey på Tocqueville.
Marlo Stanfield på Hudson street.
Salman på Waverly inn.