President Krugman

Jag gillar förstås ”John Adams”, HBO:s nya miniserie om the founding fathers.
Den lunkar fram långsamt och tålmodigt, härligt befriad från slagsscener, slagsmål och sensationalism, allt det som brukar vara standard i amerikanska kostymfilmer.
I stället får man stillsamma scener med lugna diskussioner och fyndiga, små samtal, levererade av några av USA:s bästa skådisar i dag. Laura Linney är slentrianbriljant som Adams fru, Tom Wilkinson ger entusiastiskt utlopp för Benjamin Franklins bästa aforismer och cynismer, och i huvudrollen som den buttre, folkskygge John Adams gör Paul Giamatti ett slags collage av hela sin tidigare karriär.

Men det var något med honom som fick mig att tänka på något annat än klassisk Giamatti, det var något med hans flackande blick och vagt autistiska intelligens som jag associerade till någon i det verkliga livet.
Det tog mig flera avsnitt innan jag kom på vem det var han påminde mig om: Paul Krugman, Princeton-ekonomen som skriver kolumner i New York Times.
Bland New Yorks yngre demokrater är det nog få personer som har samma status som Krugman, skulle det vara val i Park Slope skulle han vinna en landslide. Men i den verkliga världen är det förstås otänkbart att en sur, introvert vänsterekonom med flackande blick, till synes konstant svettig panna och allmänt irriterad uppsyn skulle ha en chans att vinna ens ett primärval.
Så länge fortsätter jag kolla på ”John Adams”, och låtsas att det är sant att en sådan där sur, krugmansk filur faktiskt var med om att skapa det här landet.

*****
Hillarys PR-chef Mark Penn avgick precis.
Newsweek föreslår att Rahm Emanuel, den rappkäftade mannen som organiserade demokraternas storvinst i kongressvalet 2006 (och som influerade karaktären Josh i ”Vita huset”), ska övertala Hillary om att hoppa av.