Analog arrogans i en digital värld

Jag känner två amerikaner här som röstade på Hillary i primärvalen, men som säger att de skulle rösta på Obama om de fick en ny chans idag. Det är mycket sådant nu, demokrater som är arga på Hillary. Finns många anledningar till det, men en av de främsta är nog att hela Clinton-kampanjen (där vi får inkludera alla från Bill och Mark Penn till Tubbs-Jones och löst folk som James Carville) börjat urarta till något som mer och mer liknar en fars. Det är nog det som mer än något annat får demokrater att plötsligt börja associera The Clintons till sju år av Bush/Cheney – känslan av att de inte tänker spela efter samma regler som alla andra, de ständiga försöken att flytta målstolparna, att rita om världen så att den lämpar sig bättre för deras egna intressen.

Det finns ett mönster från de ständiga motsägelserna om själva valresultaten (det är delstater som gäller. Nej, delegater. Nej, totala antalet väljare. Nej, potentiella elektorsröster i presidentvalet. Nej, registerade demokratiska väljare. Nej, det är bara stora delstaterna som räknas!) fram till Carvilles Judas-kommentarer och nu den rent buskisaktiga Bosnien-historien (som kulminerade i förrgår med ett nytt TV-klipp där kameran panorerade ännu lite längre bort och fick syn på en hel skolklass med bosniska elvaåringar i pastellfärgade skidjackor, redo att sjunga en sång för Hillary).

Det var precis sådant Stephen Colbert tänkte på när han myntade begreppet ”truthiness”. Det har varit republikanskt territorium i sju år nu, men Clinton-kampanjen har gjort sitt bästa för att ge demokraterna en liten bit av truthiness-kakan.
Frank Rich går till botten med det här i dag, i en krönika där han anklagar kampanjen för att ägna sig åt ”analog arrogans” i en tid då YouTube gör det väldigt lätt att hitta den pinsamma sanningen.

Sedan kan jag visserligen tycka att det finns en risk i att mäta politiska skandalers inflytande i hur många YouTube-nedaddningar ett klipp har. Som jag skrivit om tidigare så är 80 procent av YouTube-användarna vita män under 30.

*****

En vacker söndag i Brooklyn: i Fort Greene-parken spelades vårens första fotbollsmatcher. På sjunde avenyn stod en man i tigerdräkt och 20 kids och rockade rockring. Bilarna har redan börjat spela vårens Chris Brown-hits. Körsbärsträden börjar slå ut i Botaniska trädgården och från Gowanus-kanalen stiger den långsamt växande aromen av död fisk som innebär att det snart måste vara sommar i New York.