Vit och svart ilska

Min kollega Per Gudmundson skriver en fyndig ledare om pastor Wright och USA:s kristna vänster i dag. Jag tänker inte ifrågasätta påståendet att Wright är ”en galning”, som Gudmundsson skriver, men däremot undrar jag på vilket sätt man för diskussionen framåt om man nöjer sig med att konstatera att den kristna vänstern i USA är lika stollig som den kristna högern.

Jag tycker att det är mer relevant att prata om varför de två rörelserna har en sådan attraktionskraft.
Det var också något av det viktigaste med Obamas tal i Philadelphia: den svarta frustrationen och ilskan har så mycket gemensamt med den vita frustrationen och ilskan i USA.

Det är vanligt att två förtryckta grupper (i det här fallet, svarta och vita som av ekonomiska och kulturella anledningar känner sig utanför) vänder sin ilska mot varandra. I ett medieklimat som präglas av blodtörstighet, en ständig väntan på nästa konflikt, är det naturligt att alla förtryckta minoriteter och grupper blir osams med varandra. Det är därför primärvalen präglats av destruktiva bråk mellan kvinnor och svarta, svarta och latinos, homosexuell vänster och kristen vänster, och så vidare.

Det som gör Obama unik som presidentkandidat är att han försöker gå vidare från det här självutplånande sättet att föra politik (en hopplös tävling om vem som har det sämst, vem som mest ”förtjänar” att lyftas upp) och i stället förklara att det inte handlar om ett nollsummespel. Det Obama säger är att den dag din homosexuella granne, din arbetslösa vita granne eller din svarta granne får det bättre, så får även du det bättre.

Hans tal kombinerar de bästa egenskaperna hos det vi kanske kan kalla klassisk, europeisk socialdemokrati, med liberala och konservativa idéer om personligt ansvar, ett ansvar som mer än något annat brukar poängteras av just den svarta kyrkan som Gudmundson kallar kristen vänster.

Det viktiga, säger Obama, är inte bara regeringens makt att göra samhället mer rättvist, utan dessutom att ”challenge ourselves to be better. Better neightbors, better parents, better citizens.”

Det är cosbyism, men utan det obehagliga klassförakt som präglar så mycket av Cosbys klagomål på den ”ignoranta svarta underklassen”.

Att vara amerikan är ett komplicerat öde, skrev Henry James en gång. För första gången har en presidentkampanj börjat spegla precis hur komplicerat det ödet är.
Obamas tal borde bli början på en diskussion om USA:s identitet, i stället för tröttsamma jämförelser om vilken pastor som är stolligast (John McCain har ju som bekant stöd från en del tvivelaktiga religiösa ledare).

Ett av de mest rörande svaren på Obamas tal kom från Mike Huckabee, som försvarade Obama och pastor Wright (finns här, hoppa in ungefär fem minuter).

”I’m probably going to be the only conservative in America to say a thing like this”, säger Huckabee.
För en gångs skull hoppas jag att han får sällskap.