The Economist-vänstern

När jag var hemma i Stockholm hösten 2006, veckorna innan det senaste valet, tillbringade jag många halvberusade middagar med att försöka etablera uttrycket ”The Economist-vänstern.”
Det syftade på vissa av mina kollegor och vänner som prenumerar på The Economist, håller med om det mesta som står i den, men som ändå röstar på Lars Ohly.
Uttrycket blev förstås ingen succé, kanske delvis för att Economist-vänstern inte vill låtsas om den djupa motsägelsen i att hålla med The Economist samtidigt som man röstar på Lars Ohly, men kanske även för att högern inte heller känner för att sprida ett uttryck som skulle antyda att vänstern gjorde annat på sin fritid än att läsa Michael Moores blogg och demonstrera mot minkfarmar.

I den unga, amerikanska, liberala bloggosfären har det i alla fall pågått en kul liten Economist-debatt den senaste veckan.

Ezra Klein:
”Dani was once a committed reader. But he grew tired of ”ideology that masquerades too often as journalism,” and concerned that ”the more I knew about a subject, the less The Economist was making sense. I had the same experience. The Economist is wry and knowing and worldly, except on issues that I actually knew something about, in which case it made me feel very annoyed. ”

Matt Yglesias:
”Think of [The Economist] this way — suppose you had a well-traveled, reasonably witty cousin who voyaged around the world with a good eye for detail and a personality marred by a strange obsession with labor market deregulation and pension privatization.”

Jag håller med om att The Economist blir bättre ju mindre man vet om ett ämne. När jag läser Asien-sidorna eller science-sidorna tycker jag att den är toppen, men när den börjar göra grova generaliseringar om de amerikanska demokraternas väljargrupper, eller använder Mauricio Rojas som ensam auktoritet om svenska integrationsproblem, då blir det lite mer bekymmersamt.

Det intressanta är just hur tidningen lyckas så bra med att ”förklä ideologi som journalistik”, samt hur effektivt (om än omedvetet) den spelar på läsarnas osäkerhet och karriärångest. Se bara på den här vagt obehagliga annonsen:

(längst ner står det alltså: ”management trainee, aged 42”).

Däremot beundrar jag den förstås hejdlöst som ren tidningsprodukt: för de briljanta rubrikerna, den vackra formen, för humorn, den sansade jargongen, den konsekventa motpolen till alarmism och hysteri.
Det är ett konststycke i sig, att skapa en tidning där varje sida, varje mening, omedelbart förknippas med just den tidningen.
Kan bara komma på två andra tidningar som lyckats med det på 2000-talet: The New Yorker och, ej att förglömma, Murder Dog.