Tryffeln som splittrade New York

Le Cirque-mannen inspekterar fyrakilostryffeln

Igår kväll satt jag och en kompis och åt lite colombiansk husmanskost i Park Slope. För ett ögonblick lyckades vi helt koppla bort den senaste veckans stora händelser – Eli Manning, Super Tuesday, Chloë Sevignys flört med Johan Wirfält – och började istället diskutera New Yorks just nu mest kontroversiella fråga: vad är egentligen godast, organisk sparris eller foie gras-ravioli med tryffel?
Jag och min polare håller med varandra om ganska mycket, men vi går isär lite när det kommer till mat.
Min vän föredrar råris och jordärtskockor, jag har en slagsida åt omodernt franskt fett.

Med andra ord sådant som serveras på den franska dinosaurien Le Cirque. Om det eventuellt dyker upp en ensam grönsak på deras tallrikar så måste den tvångsmässigt dränkas i svart tryffelsås och sevruga.

Man kan se Le Cirque som den diametrala motsatsen till precis allt som varit hett i New Yorks krogvärld på 2000-talet: haute organic, slow food, Michael Pollan, locavores, The Little Owl och Sfoglia, anspråkslösa och rustika kvarterskrogar som serverar ångkokta morötter (”from Vermont”) för 16 dollar.

New York Times matkritiker Frank Bruni älskar Le Cirque. Generellt är Frank Bruni ganska dum i huvudet (för matrecensioner rekommenderar jag hellre Adam Platt i New York Magazine och Manhattan-forumet på Chowhound), men jag kan ändå inte låta bli att gilla det här:

”In the first clipped sentences of his current best seller, Michael Pollan, distinguished author and designated repository for the nation’s food conscience, writes: ’Eat food. Not too much. Mostly plants.’
I’m glad he wasn’t with me at Le Cirque the other night. I bet he’s glad, too.

While a plant came into play – the recipe called for cabbage – its use wasn’t what Mr. Pollan had in mind.
To be turned into a bed for the pasta, it was cooked with cream, black truffle oil and black truffle trimmings, at which point it was less vegetable than opiate.”