USA:s artigaste delstat

Det är frost på palmerna här i Columbia, South Carolina. Men pratar man med folk möter man bara värme. Det finns nog ingenstans i världen där folk är så artiga som i den amerikanska Södern, i synnerhet just här i South Carolina, och grannstaten Georgia. Det är en del av USA som präglas av en traditionell värdighet och gott uppförande, en vänskaplig yta som är en förutsättning för att människor ska komma överens trots de djupa konflikter som ständigt bubblar under ytan här.

Jag tillbringade eftermiddagen med att stosa runt på University of South Carolinas lummiga campus i sällskap med en Obama-kampanjarbetare, en latinamerikan från Austin, Texas som gjorde sitt bästa för att övertala mig om att Obama inte alls har några problem att attrahera latinamerikanska väljare. I South Carolina stämmer det åtminstone: 54 procent av delstatens hispanics lutar åt Obama, medan Hillary bara får 19 procent.

Hittills har varje primärval skrivit om reglerna för hur olika grupper röstar.

Obama kommer förmodligen vinna här i kväll, men på Super Tuesday lutar det åt Hillary.
Det finns åtminstone två enkla anledningar till det. Dels är hon, ärligt talat, en snäppet bättre kandidat, med bredare erfarenhet och tydligare ståndpunkter. Dels har hon en smutsigare och mer aggressiv kampanj än någon annan primärvalskadidat i modernt minne (man får gå tillbaka till Bush mot McCain 2000 för att hitta en kampanj som till lika stor del präglas av rena påhitt).

Det är lätt att bli irriterad när man ser Bill Clinton cyniskt manipulera medierna, som lydigt rullar sig framför honom som väldresserade hundvalpar. Det finns inget journalister gillar så mycket som när mäktiga män skriker ”Shame on you” till andra journalister – den dåliga journalistiken pågår ju nämligen alltid på någon annans tidning.
Till och med Rahm Emanuel, den demokratiska kongressmannen som framstod som partiets egen Lee Atwater efter sin aggressiva kampanjpolitik i kongressvalet hösten 2006, protesterar nu mot Bill Clintons attackpolitik.

Bill ligger just nu som en obehaglig dimma kring Hillary, men det är säkert effektivt som kampanjknep. De har gått från good cop, bad cop till bad cop, bad cop.

*****

En av de vitt spridda myterna om Obama är att han är mer vänster än Hillary. Det är i synnerhet i europeiska medier den här bilden uppmålats. Dels i vänstermedier som gärna vill att Obama ska betyda slutet på allt de avskyr med USAs höger, men även här i SvD kan man läsa att Obama är ett vänsteralternativ till Hillarys centerpolitik.
Det är inte riktigt sant. På de få frågor där de två kandidaterna överhuvudtaget går isär är det Obama som ställer sig till höger. I alla inrikesfrågor, sjukvårdspolitiken och ekonomin, är det Hillary som presenterar en mer progressiv agenda.
Obama lånar fritt idéer från republikanerna, medan Hillary kör stenhårt på demokraternas konventionella bullet points.

Problemet är förstås att det här går emot mediernas bild av Obama och Hillary, där Obama alltid är den varma idealisten och Hillary den kyliga pragmatikern. I själva verket är det ofta tvärtom. Det är Obama som är öppen för kompromisser och lösningar över partigränserna, medan Hillary sällan visat tecken på att vilja rucka på demokraternas fundamentala idéer.

Det är delvis därför Hillary är en bättre kandidat i primärvalet (hon tilltalar demokraternas ”bas”) medan Obama förmodligen skulle vara en bättre kandidat i själva presidentvalet (han tilltalar hela det politiska spektrumet).