Alla älskar dig när du är down and out

Några röster om valresultatet från pressrummet på Obamas valvaka igår:

– Demokrater är alltid svaga för the underdog, de gillar inte när en kandidat börjar bli stöddig (Clinton i Iowa, Obama igår)
– McCain tog oberoende väljare från Obama
– Hillary var bättre i debatten i lördags
– Hillarys ”känsolutbrott” fick henne att framstå som mer sympatisk
– Demokrater ville inte att primärvalen ska vara över för snabbt
– ”When you speak about change, the forces of status quo will attack…”
– ”New Hampshire is just a really, really weird, unpredictable state”
– Bill Bradleys Obama-stöd skrämde bort folk på landet

Man kan i alla fall inte riktigt tjafsa med Hillarys valvinst. Hon kammade hem de arbetade mammorna, medan Obama fick nöja sig med Ivy League-kidsen på Dartmouth college.
Över en natt var den gamla klyftan instiftad igen: Obama som elitkandidaten, Hillary som den folkliga.
I dag pratar förstås ingen längre om att kicka Mark Penn, Clintons PR-chef.

Den stora förloraren igår var the pundits, experterna som sitter på CNN och MSNBC och låtsas veta exakt var valet är på väg. De har förstås haft oerhört fel om precis allt de senaste dagarna.
Kvällen var en historisk flopp för opinionsundersökningar och för det medieklimat som spyr ut dem.

Jag följde valet längst inifrån New Hampshires Obama-hjärta, en gympasal i Nashua proppfull av tanter i virkade koftor med renar på, lurviga New York-liberaler och idealistiska tonåringar som rest dit från Massachussetts, såväl som en hel del självutnämnda republikaner (de första två personer jag intervjuade förklarade att de ”egentligen brukar rösta republikanskt, men inte i år”).

Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från synen av de tre tonårstjejerna framför mig som satte sig ner och började gråta när AP förklarade att Obama förlorat.

Obamas tal var ändå ett av de bättre han gjort de senaste månaderna. Det kändes väldigt, tja, South Carolina.

I takt med att det börjar uppstå en polarisering mellan Obama och Hillarys supportrar bör man kanske påminna sig om hur lika de faktiskt är politiskt. I senaten har de röstat identitskt till 90 procent. Deras idéer om hur USA ska förändras bygger på samma grundläggande värderingar, även om de bitvis skiljer sig i små detaljer (här skriver Robert Reich om hur lika deras sjukvårdsförslag är).
Jag och många andra har även skrivit om Obamas ”clintonism” – det är han och inte Hillary som mest imiterar Bill Clinton (på gott och ont).

Här är Obamas kampanjplan de kommande veckorna.

Här är Gloria Steinem om Hillary, rubriken skrevs förstås i förrgår.

*****

Här är New Hampshire sett från min mobiltelefon:

Nio på morgonen vid en valllokal i Concord, solen går upp bakom Hillary-skyltarna.

En Ron Paul-hippie i sandaler och pannband började trakassera barnen som kommit för att stödja Hillary:
”Don’t you believe in the constitution? Huh? Do you wanna be pushed around by the government when you grow up?”

Mitt under sin photo-op med skolbarnen smög Hillary upp och ställde sig precis bredvid mig, förmodligen glad att ha fått syn på Kelsey Grammer.

Från vänster: Barack Obama, Hillary Clinton och John Edwards imiterar valresultatet i form av stapeldiagram.

Utanför Obamas valvaka, efteråt.