Med en onödig pälsmössa i New Hampshire

Förutsatt att presshorderna inte trampar ihjäl mig så kommer jag att
besöka Obamas valvaka i New Hampshire i kväll (ah, jag minns den gamla
goda Obama-tiden, när det bara var jag och några sjuksköterskor från
Beth Israel Hospital på Barnes & Noble vid Union square).
I min fickkalender står ett enda fakta listat om New Hampshire: här har
man uppmätt den hösta vindstyrkan vid marken någonsin, 103 sekundmeter.
New Hampshire-rapporteringen är en egen genre i amerikansk
journalistik. Vid den här tiden var fjärde år sätter landets journalistkår kollektivt på
sig sina allra lurvigaste pälsmössor, LL Bean-stövlar och vindtätaste Anderson
Cooper-fleecejackor och ställer sig vid ett mörkt och blåsigt gathörn i
Manchester, New Hampshire, där de sedan tillbringar några stelfrusna
dygn med att ge minutuppdateringar på varje opinionsundersökning och
kandidatuppträdande.
Det är USAs egen version av den klassiska Röda torget-rapporteringen vi
svenskar växte upp med på TV1 och TV2 – pälsmössejournalistiken, helt
enkelt.

Men i år verkar till och med vädret vara på Obamas sida. Hela
nordöstkusten har värmerekord, det var 15 grader varmt i New York i
dag, och i morgon ska det bli lika varmt i New Hampshire, något som
förmodligen lär öka valdeltagandet bland de icke partibundna väljare
som stöder Obama i betydligt större utsträckning än Hillary.

Jag kan fortfarande inte riktigt föreställa mig hur Obama faktiskt
skulle kunna vinna det här. Det går emot allt jag har lärt mig om
amerikanskt presidentkampanjande. Men just nu tyder faktiskt allt på
att han kommer att vinna.
I New Hampshire leder han med mellan 7-13 procent i olika
undersökningar. Hillarys nationella ledning har försvunnit. I South
Carolina leder han med 20 procent över Hillary.
”Now, watch how black America wakes up” skrev Andrew Sullivan efter
Iowa, och det lät väl lite nedlåtande, men det verkar stämma.

Hillary har haft en minst sagt hård dag. I morse började hon nästan
gråta under ett valmöte i New Hampshire, vilket förstås blev en stor
grej på kabelnyheterna, som omedelbart spekulerade i om ögonblicket var
”scripted” eller inte.
Det var Ben Smith på Politico som var först med ”nyheten”, vilket resulterade i en enorm kommentarstorm på hans blogg.
Det är, som bloggkommentar ofta är, ganska otäck läsning. De får mig
att tänka på hur det brukar se ut när skvallerbloggar som Perez Hilton
skriver om en ny Britney-skandal: en brutal typ av
personangrepp som bara verkar dyka upp när det handlar om framgångsrika
kvinnor.

*****

Ikväll gjorde även Jon Stewart och Stephen Colbert comeback för sina talkshows trots att manusförfattarstrejken inte är över. Det gick väl sådär. Det går förstås inte att göra TV utan manus. I stället för ett av de vanliga, briljanta, välskrivna Daily Show-avsnitten fick vi en lång inte-tillräckligt-rolig monolog av Stewart, som mest påminde mig om att Stewart trots allt var en lågavlönad stand up-komiker innan han blev TV-stjärna, följt av en långtråkig intervju med en strejkexpert.

Trots att Stewart själv är en älskvärd, rolig och klok person så har det aldrig varit hans egna skämt eller komiska talang som lyft showen. Allt hänger snarare på kontexten: filmklippen på klumpiga politiker, peppade gäster som bjussar på sig själva, roliga korrespondenter som gjort ett slags sketcher på fältet – det är bara genom en sådan kollektiv bedrift som The Daily Show blivit Bush-erans kanske viktigaste underhållningsprogram.

Colbert Report, som av naturen är mer meta än Stewart, lyckades snäppet bättre. Han inledde med de vanliga rappa kameravinklarna, men i stället för att presentera kvällens innehåll var han helt tyst.
Sedan avslöjade Colbert att han att han inte visste att det var strejk. ”Tonight’s word” var: ingenting.
Andrew Sullivan gästade och gjorde sitt vid det här laget välkända ”Varför Obama är så viktig”-speech, vilket Sullivan gör så bra att Obama borde rekrytera honom högt upp i administrationen om han vinner valet. Talskrivare kanske?

Båda återkomst-avsnitten av The Daily Show och The Colbert Report såg, vid en hastig blick, ut som bra TV, men i det långa loppet är förstås själva idén att göra talkshows utan manusförfattare lite som om SvD skulle fortsätta ge ut en tidning utan journalister, och i stället låta fotograferna skriva oerhört långa bildtexter. Det skulle fortfarande se ut som en tidning, men den skulle inte nödvändigtvis innehålla journalistik.

Om de två programmen hade ett värde som kommentarer för vad som händer i USA just nu så var det kanske som indirekt metafor för presidentkampanjerna.
Publiken jublade euforiskt utan märkbar ansträngning från Colbert eller Stewart. Allt de behövde göra var att show up, le, säga sina standardfraser och låta kamerorna rulla.

*****

I dag lanserade före detta Harvard-presidenten Lawrence Summers sitt ”YouTube för idéer”: The Big Think
Ser väl någorlunda lovande ut, om man bortser från att Moby är med, att 23 av 25 ansikten på första sidan är män och att ”idésajter” alltid måste ha så högtravande namn.
(90% av YouTubes tittare är förresten män).