Barackabee

Gott nytt år. Jag har haft lite ledigt, varit i Småland, ätit hjortron, sjungit karakoke, det vanliga.
I morse kryssade jag mig fram genom de mjuka snöflingorna på Nybrokajen och konstaterade hur sorgligt det faktiskt är att tillbringa sitt liv 700 mil från hälften av alla människor jag tycker om.
Det blev så kort i Stockholm att jag inte ens hann träffa alla, men jag lovar att komma tillbaka snart. Ett helt år utan Stockholm var alldeles för mycket – jag höll på att helt glömma bort vad livet egentligen går ut på: att googla sig själv och sedan skriva artiklar om det.

Tillbaka i New York (18 fahrenheit, mucho gracias) hann jag knappt kliva in en taxi från flygplatsen innan radion förklarade att Obama och Huckabee vunnit valet i Iowa.
Det hjälpte inte att Hillarys volontärer investerade i trehundra spadar i förrgår, för att skotta snö till ålderdomshemmen så att väljarna skulle våga sig ut och rösta.

På CNN och C-Span sitter de politiska kommentatorerna och låtsas se ut som att de hela tiden visste att just det här skulle hända. Clintons kampanj var ju fel ute, muttrar någon, och alla republikaner har bara drömt om att gå över till mysiga Huckabee.
Det är ett roligt fenomen det där, så fort någon vinner ett val här så presenteras allt som deras kampanj ägnat sig åt plötsligt som det enda rätta. Om vinnaren satsat ovanligt mycket kampanjresurser på att sponsra varmkorvstånd så råder plötsligt konsensus om att det var ”the varmkorvstånd vote” som avgjorde allt.
I november 2004 var Karl Rove således världens största geni, i november 2006 en hopplös kvarleva från en svunnen politisk epok.
Den 4 januari 2008 är David Axelrods comb-over sinnebilden av politisk briljans, om fem dygn (efter New Hampshire-valet) kanske Mark Penns något fylligare comb-over åter regerar, om Hillary vinner.

Just nu sitter i alla fall Bob Woodward och Larry King och är rörande överens om att det enda det amerikanska folket vill ha just nu är ”change”.
Jag hoppas väl kanske att de har rätt. När man anländer till Newarks flygplats möts man fortfarande av det där sju år gamla, inramade fotografiet av George W Bush, innan han blev gråhårig. Han småler mot världen, ser hoppfull ut. Om nästan precis ett år är det dags att byta ut det fotografiet.

*****

En årssammanfattning, i någon form, ska jag skriva nu, så att det blir lite ordning på det hele. Lite TV, Silvestrov och så, något om Junot Díaz jävla fotnötter.