Noah Baumbach light

Såg en till ganska bra film: ”Starting out in the evening”.
Handlar om skrynklig författare på Upper west (Frank Langella) och en ung litteraturstudent (Lauren Ambrose) som avgudar honom. Men det är inte vad ni tror, det är inte en film om en mysig, vis farbror och en nyfiken lärling, utan om två halvjobbiga, självupptagna personer som inte riktigt lyckas ta itu med sina issues, och om litteraturen och hur den tränger sig in i livet och gör allting stort och saligt.
Hela filmen har ett sådant där varmt, lite nostalgiskt New York-ljus, och det känns ibland som om de filmat i en stad som inte längre finns; alla hänger på Upper West Side, läser Edmund Wilson, det snöar lite sådär milt hela tiden och Village Voice är fortfarande en relevant tidning.

Den är ofta på väg mot det töntiga, musiken är tveksam after ski-kitsch och dialogen kunde varit lite skarpare (”I’m starting a new magazine, I think the left needs a forum where they can argue”).
Men Frank Langella gör ändå ett av de mer trovärdiga porträtten jag sett av en åldrad författare. Det är ju ofta knepigt att visa någon som sitter vid tangentbordet och ”tänker”, utan att det ser löjligt ut.
Lauren är bra som lite opportunistisk student. Hon försöker ganska desperat hitta ett genomgående tema i Leonards romaner, och inbillar sig att det är att man ska ”våga satsa på sig själv”. Lite som en parodi på en viss sorts modern kulturkonsument, som vill få ut något av allt man upplever, som inte nöjer sig med att det är bra bara för sakens skull.

Men bäst tyckte jag om Lili Taylor, som får en fin parallellhistoria som Leonards dotter, en yogatränare med 40-årskris.
Hon har en mild, enkel liten scen som nästan kändes perfekt: Hon blir utslängd ur en taxi någonstans i Hell’s kitchen, eftersom hon glömt sin plånbok hemma. Hon inser att hon hamnat precis utanför den gamla dinern där hon alltid brukade hänga med sin expojkvän för massor av år sedan, så hon går in på dinern, ringer honom, han kommer förbi och de sätter sig vid bardisken. Den gamla farbrorn som driver dinern ställer fram två koppar kaffe och kollar på dem sådär varmt och finurligt och igenkännande som farbröder kollar på söta par i New York-filmer:
– Hey, haven’t seen you kids in a while. Good to have you back. Coffee’s on me.

Det är något så enormt sorgligt med det där, att komma tillbaka till ett ställe man brukade gå till, och personalen tror att man fortfarande är ihop, och man orkar inte riktigt förklara.

Det kändes lite som en film för de som tycker att nya Baumbach var lite för tung.

*****

Här är en bild jag tog på R Kelly-konserten i helgen. Han dirigerar Beethoven med ett lasersvärd (det är Kells till höger, i vit kostym, lasersvärd i handen).
Han gjorde även en tjugo minuter lång version av ”The zoo” från senaste skivan, medan han betade av alla sina gamla hits i ett medley på fem minuter. Det allra bästa (förutom ”Your body’s calling” och ”I wish”) var när han nästan verkade improvisera fram en helt fantastisk ny låt som vi tror handlade om hans karriär och hans liv som artist. Vi döpte den till ”17 years”.
Alltså, det går inte ens att jämföra R Kelly-konserter med några andra konserter, det är bara så mycket bättre än allt.

.