First laddie

Förra veckan tillbringade jag ovanligt mycket tid med att sitta ner på olika stolar och lyssna på Bill Clinton, ex-presidenten som har en tendens att dyka upp på evenemang jag egentligen besöker i helt andra syften.
Nu handlade det om att ge bort saker, något som är väldigt populärt i USA för tillfället. Bill Clinton har precis kommit med boken ”Giving” , The Economist har myntat begreppet ”Billanthropy” (om Gates, inte Clinton) och till och med Paris Hilton har precis outtat sig som filantrop (”I’m going to Rwanda and Africa”).

Det mest slående med att lyssna på Bills olika monologer just nu är hur smidigt han lyckas marknadsföra Hillarys presidentkampanj i små bisatser.
Det senaste året har Bill på ett smått mirakulöst sätt lyckats positionera sig som en perfekt blivande first gentleman, eller ”first laddie” som hans skotska vänner kallar honom (sorry, ett Hillary-skämt). Hans gamla alfaman är borta, i stället har han numera funnit sig i att stå bredvid podiet och lyssna hängivet på sin fru.

Veckans New York Magazine har Bill på omslaget, under rubriken ”Bill Clinton, First lady”.
Ariel Levy skriver lite om den nya generationen (demokratiska) presidentkandidatfruar, som förstås inte är rädda för att, som det brukar heta, ta plats (här).
Michelle Obama, Jackie Clegg Dodd och Elizabeth Edwards har alla tre skaffat sig framträdande positioner i det politiska samtalet (kanske i synnerhet Michelle, som etablerat sig som något slags halvbitter stand up-komiker, ofta ganska rolig).

Levy skriver även om vad hon tror är Hillarys skäl att fortsätta leva med Bill efter otrohetsskandalerna:

”The Clintons’ marriage represents the slog of staying together-because of the children or because of ambition or because in some nagging, primal way you still need each other. There comes a point in many fraught but decades-old marriages when the terror of having to reconstruct an identity without the partner you’ve had weighing you down and propping you up since you were basically a kid is more awful than the prospect of spending another twenty years fighting it out. It’s a partnership, where gender roles (and, one guesses, sex) play a minor part. Maureen Dowd was perhaps the most prominent of the female critics to assert that Hillary Clinton’s failure to dump her husband after his philandering rendered her “unmasked as a counterfeit feminist.” But that’s wrong. It was more like she was unmasked as an ordinary woman: frustrated, disappointed, pragmatic.”

Min enda invändning är att hon avfärdar Laura Bush som en reaktionär stepfordfru.
Vänstern här gillar att hata Laura (Tony Kushner har varit upptagen med att skriva en pjäs om henne i typ fem år, den verkar inte bli klar).
Det är förstås bekvämt att se henne som en lydig, stum stepfordfru med artigt leende, för det är väl så republikanernas fruar beter sig?
Men Laura har i själva verket varit ganska frispråkig politiskt, oftast handlar det om hur det viktigt det är med bibliotek, eller om kvinnofrågor i mellanöstern.

Inför Irak-kriget turnerade hon runt i USA och försökte presentera kriget som ett uppror mot kvinnoförtrycket. Hon arrangerade envist Vita huset-filmvisningar för den afghanistanska filmen ”Osama”, en av de mest skrämmande filmer jag sett. Den handlar om en flicka i Afghanistan som klipper av sig håret och klär ut sig till pojke för att kunna gå i skolan, få jobb och livnära sin familj. Hon blir förstås avslöjad och dömd till döden. Precis innan hon ska avrättas ropar en gammal farbror att han vill benåda henne, och betalar en summa för att hon ska få gå fri. Man tror kanske för en stund att filmen ska få ett sockersött slut, men i stället visar det sig att farbrorn köpt henne som sexslav.
Det är inte rikigt den typ av film jag föreställer mig att stepfordfruarna (wherever they are) uppskattar.