Wes Anderson-debatten

Sedan jag såg Wes Andersons underbara lilla kortfilm ”Hotel Chevalier” häromdagen kan jag bara inte få den ur huvudet. Den har allt det som jag i vanliga fall saknar i Wes Andersons filmer: två verkliga människor, hopplöst förälskade i varandra.

Den är bara elva minuter lång eller så, men precis som i de ljuvligaste Paris-novellerna av Mavis Gallant lyckas den beskriva en hel identitet från den första repliken.

(Hotellet heter förresten inte Chevalier, utan det är det fantastiskt vackra Hotel Raphaël i Paris.)

Jag var egentligen ganska peppad på den stora Wes-debatten nu inför ”The Darjeeling limited” (inte sett den än, men den verkar vara hans vanliga blandning av irriterande och fantastisk). ”Hotel Chevalier” får mig att vilja strunta i det där.

Vill man ändå bråka föreslår jag att man börjar här och fortsätter här.

*****

I helgen är det The New Yorker-festival här, vilket jag skulle kunna tipsa om om det inte vore för att allt redan är slutsålt.
Som journalist från ett relativt litet land får man nöja sig med pressbiljetter till de evenemang som bara har ett lite halvljumt intresse, vilket åtminstone avslöjar något om vad The New Yorker-läsare egentligen är intresserade av.

Pressfolket gav mig entusiastiskt biljetter till Anthony Lanes filmpanel och till Darfur-debatten med Samantha Power (USAs klokaste krigskorre, som numera även går att läsa här)
Däremot var det helt kört att få se Mackan Gladwell och Adam Gopnik, den välbärgade kulturadelns mest lojala borgenär, sitta och försvara Ivy League-universitetens framtid. Tippat på något sätt.

*****

Det enda roliga i nya Vanity Fair:

George Wayne: What must that look like, by the way, Jimmy Kimmel’s penis?
Sarah Silverman: Home. It looks like home.