Förbjud Larry King

Hillary fick bara prata i 14 minuter och 26 sekunder, mot Obamas 16 minuter blankt (ah, CNN:s oändliga uppsjö av relevant information om presidentkandidaterna) men det känns ändå som att hon tog hem demokraternas andra TV-sända debatt ganska lätt i går kväll.
Obama är fortfarande alldeles för abstrakt och retoriskt krånglig. Det är talande att han har sin starkaste väljarbas bland den akademiska eliten i New England – han snackar förvånansvärt ofta som om han fortfarande stod på Harvards skolgård. Kanske är det bara för stor kontrast mot alla andra kandidater, som pratar mer som mellanstadielärare.
Han känns hur som helst allt mer som 2008 års Bill Bradley – den smarta och belästa elit-kandidaten. Ironiskt att han fortfarande lider av en ”style over substance”-image, hans problem är snarare att han inte lyckas paketera sina idéer på ett bra sätt. Folk vill se Fenomenet Obama men i stället får de en teoretiker.
John Edwards har väl en del intressanta idéer. Han är exempelvis den enda som överhuvudtaget nämnt ordet ”poverty” i någon av de två debatterna (inte ens Kucinich har gjort det, men det kan väl bero på att han mest får kommentera vad andra säger). Men han känns fortfarande lite för mycket som den snajdige douchebag-killen i lammullströja och glittrande tandrad som tjejen i en romantisk komedi faller för i mitten av filmen (tänk typ Owen Wilsons karaktär i ”Meet the parents”). Man gillar honom helt enkelt inte. Fel stil över rätt substans.

Om det är några som skulle behöva både stil och substans är det däremot CNN.
Wolf Blitzer måste vara en av världens tråkigaste programledare, och varför det gamla pervot Larry King överhuvudtaget får vara kvar vet jag inte. När han intervjuade Elizabeth Edwards efter debatten insinuerade han flera gånger att det måste vara svårt att jobba med makens kampanj nu när hon har cancer, trots att hon gjorde tydligt att hon inte ville prata om det.
Jag förstår inte amerikanska TV-tittares fetisch för män som är 83. Det är förstås banalt att avfärda folk bara för att de är gamla, men Larry är verkligen en relik. Man känner hur han luktar av något 1970-talsaktigt rakvatten ända ut genom TV-rutan. Egentligen längtar han konstant tillbaka till sin fula, prickiga TV-studio där han sitter och intervjuar tsunami-överlevande tjejer om exakt hur det känns att sitta naken i en palm.
Ew, bort med Larry King, från CNNs valbevakning och från TV överhuvudtaget.