T.I.s smittsamma självförtroende

I torsdags var jag på grinigt humör. Det var kvalmigt väder, 40-50 grader kändes det som, fick inget jobb gjort, bara massa sura mail.

Jag bestämde mig för att gå och lyssna på T.I.s nya skiva. Hans skivbolag arrade en liten smyglyssningsfest på ett ställe i Meatpacking district, en stadsdel som egentligen bör undvikas för alla som inte har en fetisch för män som ser ut som Jimmy Kimmel.
Det var lite dåligt ljud och så, och alla som var där var den där typen av New York-branschfolk som förfinat den avancerade konsten att se så uttråkad ut som möjligt – helst genom att stå och fingra på sin BlackBerry med halvöppen mun – men efter en kvart kände jag mig ändå som om jag hade injicerat adrenalin.

Det första jag såg när jag kom in i lokalen var en liten, liten man som sprang runt och skrek olika typer av Atlanta-vrål, iklädd svarta pilotglasögon och med ett rakat, knotigt, ärrigt huvud, som om det fått några bildörrar smällda i sig genom åren – det var T.I. och
han såg ut som om han var på väg till en boxningsmatch.

Nya skivan heter ”T.I. vs T.I.P.” och handlar, enligt T.I., om rapparens dualism – han har en sida som är klok, ansvarsfull och eftertänksam (T.I.) och en sida som är kaosig och instinktiv och lite galen (T.I.P.). Det här konceptet kan ju visserligen också vara en klassisk bullshit-idé som rappare drar till med när de vill ha en ursäkt för att vara helt inkonsekventa, och det verkade i alla fall inte helt genomtänkt. En av låtarna på ”T.I.”-delen av skivan, den förmodat mer eftertänksamma delen, var Mannie Fresh-producerade ”Da dopeman”, vars mogna och eftertänksamma (och otroligt smittsamma) text i stort sett uteslutande går ”Da dopeman, da dope-dopeman/ Da dopeman, da dope-dopeman”.

T.I.s nya skiva handlar nog inte så mycket om hans ”dualism”, som den handlar om att övervinna livets struggles och tragedier. Tidigare i våras fick hans tjej till exempel missfall med deras barn. Om du har sett en bild på T.I. utan sina karakteristiska pilotglasögon så vet du att han konstant kisar med ögonen som om det blåste en kronisk sandstorm mot honom. Han rappar likadant – som om han försöker bryta sig igenom världens all skit som stänker upp i hans ansikte.

Anyway, jag behövde bara höra tre, fyra nya T.I.-låtar, och se den lilla rapstjärnan ränna runt och vara ettrig, för att glömma att jag någonsin varit på dåligt humör, att det finns några problem överhuvudtaget som inte gick att vifta bort.
Det är en av sakerna som bra hiphop gör med oss, den fyller oss av ett barnsligt självförtroende och en känsla av oövervinnlighet.

Kinky Afro-bloggen skrev en bra grej om det här, apropå nya Lil Wayne-skivan ”Da drought”.
Jag tänkte även på det när jag bläddrade i Martina Lowdens ”Allt”, som stundtals kokar av en kaxighet som jag tycker känns hiphopig (även om den givetvis inte är influerad av hiphop, utan bara av, well, livet).
Kolla exempelvis det här självreflekterande Martina-citatet (från en intervju på Otidskrift):
”Varenda mening hon skriver är en identitetshandling. Texten blir en scen där hon kan vara hur hon vill – och hon vill vara en sol, en kung. Finns det svaghet, finns det tvekan, får hon inte låtsas om den”

Det är till och med något med språkets rytm som är hiphop. Jämför med, exempelvis, Nas, ”One mic:
”Niggas’ll move on you only if they know, what your weakness is/ I have none”

Igår låg jag hela dagen på Rockaway beach. Det var global warming-varmt i vattnet, idylliskt strandliv, gött.
Man blir alltid lika förvånad när man kommer till the Rockaways och inser att man faktiskt bor precis vid världens näst största ocean.
En kille var ute och surfade med sin dotter och de hade matchande surfbrädor, det var kanske det gulligaste jag sett. På stranden spelade fratboysen baseball och framför trähusen fladdrade de där enorma amerikanska flaggorna. Jag låg djupt försjunken i Göran Rosenbergs ”Friare kan ingen vara” (bra beach lit) och min polare läste Thomas Benders ”A nation among nations” och vi försökte väl lära oss något om Amerika. Det slutade med att jag ser ut som en välkokt hummer.

Så i stället för att gå och se Animal Collective spela utomhus i solnedgången på en pir fick jag sitta hemma och rota i garderoben efter någon after sun-kräm som en ex-girlfriend glömt kvar för länge sen. En vän som var där sade att man ändå inte kunde komma närmare än typ 200 meter från scenen, men det verkade fint ändå (här är en bild från gigget)

I dag skulle jag ha åkt till New Hampshire för att skriva om the future of everything, men i stället är jag sjuk (tror det är tuberkolos).