Börsrekorden är en synvilla

I fredags passerade USA-börsens index Dow Jones för första gången nivån 15 000 för att sedan stänga lite lägre på 14 974.  Rekord, löd rubrikerna.

Stämmer det?

Tyvärr inte.

Som ganska ofta i ekonomiska sammanhang glöms en liten detalj bort: att 100 kronor för fem år sedan inte är samma sak som 100 kronor idag. Det handlar om inflationen och vad den gör med alla de siffror som virvlar förbi.

Eftersom börsindex inte tar hänsyn till denna effekt är det som ser ut som ett rekord nödvändigtvis inte det.

När Dow Jones passerar 15 000 kan avståndet framstå som betryggande till tidigare rekordnoteringar på 14 254 år 2007 och 11 723 år 2000.

Men som Wall Street Journal konstaterar i en artikel så är det i själva verket fortfarande en bit kvar.

För att matcha inflationstakten i USA måste Dow Jones-indexet upp över 16 050 för att det ska bli läge att tala om rekord, vilket kräver en uppgång med ytterligare 8 procent från dagens nivå.

Samma fenomen gäller förstås även på Stockholmsbörsen. Det breda indexet (Stockholm PI) slog sitt senaste nominella rekord den 16 juli 2007 då det stängde på 427,24.

Dagens notering, vid 12-tiden på måndagen visar det 376,70, ser ut att indikera att det behövs ett kurslyft på ytterligare drygt 13 procent.

Men inflationen, mätt som konsumentprisindex, uppgår enligt SCB till totalt cirka 8,7 procent sedan juli 2007.  För att kompensera för det måste Stockholmsbörsen upp till minst 464 innan det är rekordläge, vilket motsvarar en uppgång med över 23 procent från idag.

Om däremot aktieutdelningar inkluderas i siffrorna för Stockholmsbörsen passerades rekordet tidigare i år.

Det är som synes inte alltid helt lätt att hänga med. Det är därför ingen sensation att många struntar att ta hänsyn till inflationens effekter i vardagen, ett fenomen som brukar kallas för money illusion eller pengaillusion. Om det har jag skrivit mer här.

Varje påstående om nya börsrekord kräver alltså en liten brasklapp. Allt beror på hur man mäter.