Länderna i Europa som oroar mest

 

Att skjuta budbäraren i syfte att bli av med dåliga nyheter är inte alltid en bra idé. Ibland kan det till och med få motsatt effekt.

Så kallade kreditderivat har pekats ut som ett spekulativt gift som bidragit till eurokrisen. Men dessa instrument har också visat sig vara effektiva för att peka på risker i ekonomin.

I alla fall enligt Internationella Valutafonden IMF som i sin senaste stabilitetsrapport gjort en djupdykning i ämnet.

Credit default swaps, förkortat cds, var ganska okända fenomen före finanskrisen. Men när konkurs blev ett tänkbart scenario inte bara för stora banker och företag utan också länder har många tvingats bekanta sig med denna marknad.

Enkelt uttryckt fungerar cds:er som försäkringar, där en långivare kan köpa sig skydd mot att en låntagare inte kan betala, en konkursförsäkring helt enkelt.

Det vanligaste syftet är att begränsa sina risker.

Den totala marknaden för cds:er uppskattas till 27 000 miljarder dollar, varav 3 000 miljarder dollar är kontrakt kopplade till statsobligationer.

Jämfört med att den totala marknaden för statsobligationer är 50 000 miljarder dollar är omfattningen fortfarande ganska blygsam.

Det nya de senaste åren är att placerare velat skydda sig mot betalningsinställelse även i några av världens största ekonomier, tidigare en otänkbar idé.

Cds-handeln hamnade i hetluften i samband med eurokrisen. Då förbjöds också så kallad nakenblankning av cds-kontrakt, det vill säga investerare som spekulerar i försämrad kreditvärdighet för länder utan att själv äga samma lands obligationer.

Eftersom detta kan jämföras med att teckna brandförsäkring på grannens villa är det kanske inte så konstigt att företeelsen stött på motstånd.

Spekulation i cds-kontrakt har anklagats för att driva upp lånekostnader för länder och därmed driva dem närmare ruinens brant, vilket gjort att spekulanterna kunnat tjäna grova pengar.

Enligt IMF finns det dock inga bevis för att det är cds-handeln i sig som försatt olika länder i trubbel.

Snarare är det de faktiska problemen i de underliggande ekonomierna, med stora budgetunderskott och statsskulder, som är bovarna i dramat.

Cds-marknaden har istället visat sig vara en ganska effektiv indikator för att avläsa var kreditrisker är på väg att segla upp. I krislägen ligger kreditderivaten vanligtvis före obligationsmarknaden när det gäller att tolka och reagera på ny information, enligt IMF.

Enligt IMF riskerar cds-förbudet snarare att förvärra läget för en del krisländer, särskilt de mindre. Förbudet minskar handeln med cds-kontrakt, vilket gör det svårare att försäkra sig, vilket kan minska placerarnas intresset för att köpa obligationerna, något som i sin tur gör det dyrare att låna.

Budbärarens död kan alltså leda till ännu sämre nyheter.

Därmed inte sagt att det inte finns problem med denna marknad. I en kris finns det risk för att cds-kontrakt bidrar till smittospridningen genom att alla de som ställt ut försäkringarna drabbas. Särskilt problematiskt är det eftersom denna marknad fortfarande är dåligt genomlyst, vilket gör det svårt att avgöra vem eller vilka som sitter med de osäkrade handgranaterna.

Att det är en handfull av världens största banker som dominerar handeln koncentrerar också risken till ett fåtal institutioner, vilket sällan är sunt ur ett riskperspektiv.

IMF uppmanar därför till åtgärder som ökar öppenheten och stabiliteten, tillexempel genom krav på att lämna säkerheter vid handel med cds-kontrakt och att transaktionerna ska ske genom centrala så kallade clearinghus.

Intressant är hursomhelst att notera för vilka länder det sålts flest konkursförsäkringar.

En titt på listan över det totala värdet på utestående cds-kontrakt ger en viss fingervisning, även om det inte ger riktigt hela bilden.

Tabeller i IMF-rapporten visar att i slutet av 2008 var Turkiet i topp med utställda cds-kontrakt värda 165 miljarder dollar, följt av Italien. Halva tio-i-topp-listan utgjordes av banker och finansbolag.

2010 toppades listan av Italien med 267 miljarder dollar.

I slutet av 2012 var Italien etta igen, med 388 miljarder dollar, följt av Spanien med 212 miljarder dollar och Frankrike, 177 miljarder dollar. En ranking som sammanfattar Europas problem ganska väl. Något överraskande är att Tyskland är femma med utställda kontrakt värda 154 miljarder dollar, en oro som inte precis avspeglas i de ultralåga tyska statslåneräntorna. Om sambandet fortfarande gäller att cds-marknaden ligger snäppet före övriga marknader är det en signal om eurokrisens fortsatta utveckling som borde oroa många.

Läs hela listan här (sidan 4).