Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och miminera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång?

 

Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.

Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.

För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.

Men innehållet är inget mindre än dynamit.

Rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited, tar sikte på en av de mest fundamentala funktionerna i den moderna ekonomin: hur pengar görs. Om detta har undertecknad bland annat skrivit här.

Det viktigaste att komma ihåg är att ungefär 97 procent alla pengar som cirkulerar i samhället skapas av privata banker när de ger ut lån.

Systemet med privata pengfabriker är inget nytt påfund, konstaterar rapportförfattarna.

Det påbörjades redan 1666 när Storbritannien införde ett sådant system.

Ett problem, som även Henry Simons och Irving Fisher noterade, är att detta system ofta leder till våldsamma upp- och nedgångar i ekonomin.

Författarna hävdar att mycket av den moderna makroekonomiska litteraturen inte speglar bankers funktion korrekt. Oftast beskrivs banker enbart som mellanhänder mellan sparare och låntagare.

Bankers centrala funktion är enligt författarna istället den som producenter av pengar, eftersom de i samma stund som de beviljar ett lån skapar en fordran på sig själv i form av ett tillgodohavande på låntagarens konto. Detta fungerar som pengar.

Det är alltså lån som skapar pengar på konton och inte tvärtom enligt författarna. Det betyder att banker inte behöver vänta på att någon först sätter in pengar innan de kan låna ut.

(När den som fått lånet använder pengarna och de försvinner från kontot fyller banken detta underskott genom att låna från andra källor, tillexempel genom att ge ut obligationer. Bankens skulder måste alltid vara lika stora som tillgångarna.)

Nog om detta.

Genom denna process skapar bankerna köpkraft genom att pumpa ut mer pengar i ekonomin. Och hur mycket de skapar beror främst på hur optimistiska bankerna är om ekonomin. Allt enligt rapporten.

Henry Simons och Irving Fischer menade att när bankerna sitter på sedelpressarna betyder det en instabilare ekonomi. Banker skapar mycket pengar i en uppgång, något som spär på denna uppgång. I sämre tider minskas lånen och därmed mängden pengar, vilket förvärrar nedgången. Enkelt uttryckt.

Allt detta drivs inte nödvändigtvis av hälsotillståndet i ekonomin, snarare kan bankernas agerande styra detta tillstånd.

Vad går då lösningen ut på?

Grundtanken i Chicagoplanen är att helt separera bankernas roll som långivare och skapare av pengar.

Banker skulle behöva backa upp all inlåning på konton med hundra procent reserver.

Nya lån måste finansieras med befintliga besparingar.

Det skulle betyda ett slut på ett banksystem byggt på ”fraktionella reserver”, och därigenom också slutet på alla bankrusningar, där alla kunder samtidigt går till banken för att ta ut sina pengar, något som i dagens läge sänker vilken bank som helst.

Det skulle också betyda att staten tar kontroll över pengaskapandet. Bankernas reserver skulle bestå av statligt utgivna pengar, inte som skulder utan istället som en slags andelar i staten.

Skuldfria pengar om man så vill.

Denna modell har forskarna simulerat på USA:s ekonomi. Resultatet är slående: statens skuld minskas dramatiskt, men även privata skulder sjunker. Bankkriser försvinner, tillväxten stiger med 10 procent och utvecklingen blir mer stabil. Även inflationen kan sjunka mot noll utan att det skapar problem.

Det låter förstås bra.

Naturligtvis finns kritiker. De hävdar att ett sådant system skulle kunna leda till en katastrofal deflationskrasch.

Andra skulle kanske ifrågasätta om makten över pengar verkligen förvaltas bättre av staten än av privata intressen.

Döm själva, hela rapporten finns att ladda ner här.

Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.

Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll.

Men att en rapport med detta innehåll och med IMF-loggan på omslaget överhuvudtaget kan publiceras är ytterligare ett kvitto på en sak: vi lever i en tid då det mesta som rör det ekonomiska systemet kan, och kommer att, ifrågasättas.

Fortsättning lär följa.

 

 

 

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Fler bloggar