Är detta bara början?

Var det tillväxtoron i Kina? Eller insikten om att nytryckta pengar inte låter sig mätas mot riktig, handfast efterfrågan på riktiga varor och tjänster? På tisdagen kom den börspunktering som under halva vintern varit föremål för en hel del diskussioner, och inför stängning handlades Stockholmsbörsens bolag hela 3,4 procent under måndagens kurser. Under januari och februari har börserna masat sig upp, och tillsynes trotsat den tyngdlag som dikterats av de ännu olösta problemen i såväl Sydeuropa som i USA. Pengar har tryckts på båda sidor av Atlanten, och många måste ha följt devisen att ”de måste ta vägen någonstans”. Och börsbolagen har ju visat på god intjäning, och bitvis generösa utdelningar, så varför inte? Mot en sådan såväl teknisk som fundamental bakgrund har den långsiktiga synen på börsen, åtminstone hos de jag talat med, varit nattsvart; pengaregnet över Europa adresserar bankernas likviditet, men gör lite åt den statsfinansiella krisen i Sydeuropa. Faktum kvarstår, utan devalveringar krävs massiva ansträngningar för att återställa konkurrenskraften i de drabbade länderna, och till dess finns stor risk att underskotten förblir underskott. Därför har jag många gånger hört – förr eller senare måste bubblan spricka, och ju längre det dröjer, och ju mer det stretas emot, desto värre blir det i slutändan. Jag har personligen inte varit särskilt positiv till börsen, men å andra sidan är detta tider då det är ganska ofarligt att vara pessimist. Därför låter jag det vara osagt, och den som lever får se.