Nya gräddfiler på börsen

2011 blev året då datoriserad aktiehandel populariserades till den grad att fenomenet blev föremål för såväl Lennart Ekdal-dokumentärer som offentliga regeringsseminarier. Någon kläckte termen ”börsrobot”, ett ord som nu tagits upp av Språkrådet som ett av årets nya och uppenbarligen officiellt accepterade ord.

Även om börsrobotarna tillfälltigt överskuggas av andra frågor kvarstår ju en del frågetecken om börsernas regelverk. På Stockholmsbörsens hemsida, som exempel, kan man ta del av produktinformation gällande så kallad ”co-location”, alltså tjänster där mäklarhusen mot betalning får ställa sina datorer i samma serverhall som börsens burkar. (Detta förkortar avståndet mellan maskinerna, och därmed också överföringstiderna. På så sätt kan den som betalar lite extra få marknadsinformation före övriga handelsdeltagare.)

Börsen i Frihamnen har sedan en tid tagit detta steget längre, och erbjuder nu ”premium co-location”, en tjänst särskilt utformad för, som det heter, ”ultra-low latency high frequency trading”. Enligt produktbladen lär det ytterligare förkorta responstiderna i handeln. Därigenom har man alltså skapat ytterligare en avgiftsbelagd ”bussfil”, sida om övriga deltagare. För en vanlig småsparare som köper aktier via internetmäklaren är väl detta inte mycket till huvudbry, men för stora pensionsfonder kan några ören hit eller dit göra större skillnad. I dag är börsen betydligt mer öppen om den här typen av tjänster, men på sikt lär det bli svårt att sminka uppenbara orättvisor med nya kommunikationsstrategier. Låt vara att hastighet och tekniska landvinningar alltid varit en faktor i börshandeln, men det låter ändå som en sund idé att alla på en välfungerande marknad ska ha likvärdig tillgång till prissignaler och annan väsentlig information. Misstänker därför att sista ordet inte är sagt i denna fråga.