Plast-paranoia

Detta dygn av detox börjar så smått bli enerverande. Vart jag än vänder mig ser jag hårdplast som kanske, möjligen, eventuellt innehåller hormonstörande bisfenol A.
Mitt sökande efter märkningar med bokstäverna PC och siffran 7 är oftast förgäves. Det mesta har ingen märkning alls. Hur ska jag någonsin få veta?

Vän av ordning kan förstås invända att det fåtal molekyler som lösgör sig när jag till exempel halvsovande stänger av väckarklockan eller obetänksamt trycker ut lite tvål ur behållaren är så yttepyttefå att det inte kan han någon medicinsk inverkan.
Molekylerna ska ju dessutom vandra igenom hudens skyddande barriär innan de når mitt blodomlopp. Men vårt mål är ju faktiskt denna dag att nå ner till noll, nada, ingenting.
Och på molekylnivå är alla tal stora.
Pete Myers som skrivit boken Our Stolen future har tagit exemplet med en vattendroppe. Om det finns bisfenol i en koncentration av en miljardedel i droppen, vilket inte alls är osannolikt, så motsvarar det 132 miljarder bisfenolmolekyler som var och en kan få receptorer i min kropps celler att reagera, precis som kroppens egna hormoner gör.

Rick Smith och Bruce Lourie som skrev boken Förgiftad fick inte bort all bisfenol ur sina kroppar under sin avgiftning, trots att kemikalien omsätts ganska snabbt i kroppen hos vuxna. Detta har många forskare också sett, och det tyder det på att det finns andra och okända källor till kemikalien i vår närmiljö.
Den svenska regeringens beslut att ta bort bisfenol A ur nappflaskor, bitringar och barnmatsburkar hänger delvis ihop med att små barn har svårt att göra sig av med kemikalien. Men hur påverkas äldre som ständigt får i sig nytt?