Jobbig läsning för försökskaninerna

Hur farligt är det att vara försökskanin och proppa i sig konserver med bisfenol? Frågan känns mer relevant i takt med att en metallisk smak tar allt starkare fäste i gomen.

Den vetenskapliga kontroversen kring bisfenol hänger ihop med att forskarna främst undersökt effekten på råttor. Bisfenolets försvarare ifrågasätter gärna hur lika vi människor egentligen är de små gnagarna och betonar att de doser med bisfenol som de fått är mycket högre än vad människor normalt får i sig.

Kritikerna påpekar då att massor av beslut om kemikalier rutinmässigt tas på grundval av råttförsök och att höga doser är ett vedertaget sätt att på kort tid efterlikna en längre tids exponering vid lägre doser.

För alla utom de närmast berörda blir den diskussionen akademisk och svårbegriplig.

Sedan finns sådana som jag som tycker att det verkar korkat att sätta i sig just sånt som dödar råttor, när det nu råkar finnas en massa andra bra alternativ till hands.

På senare tid har det också börjat komma studier på människor och som inte alls känns så kul att läsa för den som just deltagit i ett frivilligt bisfenol-experiment där det gäller att maxa intaget under vardagliga former.

I april visade en studie på 1480 vuxna amerikaner till exempel att de som hade högst halt bisfenol A i urinen löpte 50 procent högre risk att lida av högt blodtryck. Samma forskare har tidigare sett ett samband (+68 procents risk) mellan högre halter i urinen och risken för diabetes. Andra studier har visat att människor med höga halter bisfenol betydligt oftare än andra är överviktiga.

I slutet på april rapporterade så  kinesiska forskare att höga halter bisfenol A i urinen dessutom ökade risken för en vanlig form av hjärntumör (meningiom) med 45 procent.

Företrädare för plastindustrin har förstås invänt att resultaten blir slumpvisa då man mäter halten i urinen eftersom vuxna omsätter bisfenolet relativt snabbt. Invändningen mot den invändningen är att den tillfälliga halten i urinen sannolikt ofta speglar en långsiktig exponering. Men helt säkra kan forskarna förstås inte vara.

Vi försökskaniner känner oss ändå lite oroliga.