Demokratins nya spelregler

Jag skrev nyligen om boken ”Makt utan mandat”. Även om jag var kritisk så ledde det till att jag ”tvangs” läsa på mer. Och tänka vidare.

I ”Makt utan mandat” görs en hänvisning till statsvetaren Robert A Dahls ”Democracy and its critics” (1991) och det resonemang han för om demokratin i en alltmer komplex värld. Om Dahl, som dog förra året, hade fått testa sitt resonemang på dagens demokratier tror jag att hans grundtes om vilken av den folkliga förankringen skulle bestå.

Dahl pekar förvisso på hur allehanda experter kommit att spela en allt viktigare roll för politisk maktutövning, men han har en rad tankar om hur bandet till folket, demos, kan bestå.

Just nu ser vi i land efter land hur den länken utmanas. Torsdagens parlamentsval i Storbritannien blir sannolikt ännu ett exempel.

Det är därför inte oväntat att det förs en alltmer sofistikerad och intressant diskussion om demokratisk politisk maktutövning idag.

I senaste Prospect finns två  artiklar i ämnet. Dels skriver Christine Ockrent om Emmanuel Macron, en expert som fått president Hollandes uppdrag att förnya Frankrike. Det handlar om en expert med politiskt uppdrag – men det är den folkvalde presidenten och hans premiärminister Manuel Valls som bär hela det politiska ansvaret inför väljarna.

Betydligt intressantare inte minst ur ett principiellt perspektiv är en artikel av Philip Collins om hur den politiska  centralmaktens kontroll alltmer är en illusion. Han skriver bl a om boken Who governs Britain av Anthony King

From Robert McNamara in the US through to Archie Norman in the United Kingdom, the call often goes out to successful businessmen to come to apply their acumen in politics. The transfer hardly ever works and King is good on why not. The essential experience of running a large business is executive authority. When the chief executive officer issues a decree there are minions whose job it is to make it so. Power is centralised and easy to locate. All of Barber’s strictures are about attempting to reconvene power in the centre, the better to chase results through the system. The abiding lesson of King’s intriguing book is that power is all over the place and somehow nowhere in particular.

He explains, persuasively, that this disjunction between the location of power and the way that politicians pretend they are in control is what has led to the anti-political mood in Britain at the moment. “There is something surreal about the way in which British politicians comport themselves at the moment,” he writes. “Few British politicians are liars but most of them are living a lie.” The lie is contained in the fantasy that power remains as clearly central as it was. The two-party system has crumbled and political activism has declined. The UK government has devolved itself into a more federal arrangement. The European Union and courts of various jurisdictions are further restraints on power. The British economy is folded into global institutions and markets which further limit the traditional sources of political power.

Under mina nu ganska många år i näringslivets tjänst har jag otaliga gånger stött på företagsledare som ”vet precis” hur politikerna borde göra. De borde uppenbart läsa Kings bok.

Det borde skrivas något liknande om Sverige och den politiska makten här. Det finns påtagliga likheter mellan brittisk statscentralism och svensk. Även om vi har både landsting och kommuner är centralmakten i praktiken mycket stark. Lagstiftarna har nu i decennier försett våra andra politiska nivåer med alltmer diffusa och svårhanterliga direktiv. Ambitionen att ”allt ska vara lika” i landet gör att utrymmet för lokala experiment är för litet.

Mer privatisering är en självklar väg fram:

The art of government which has since the 1980s borrowed its language from business, if not its methods, is constantly prey to the demands for innovation.Yet the primary force in the public sector tends to be inertia. When he was in charge of the Audit Commission, Steve Bundred liked to challenge his audiences by pointing out that the only innovation in refuse collection in a quarter of a century has been the wheelie bin. A McKinsey study showed that, in the retail sector, every innovation became standard practice within 14 months. The equivalent period in the public sector must be more like 14 years.

En mindre riksdag och en politik som är mera realistisk och som bygger mera på maktspridning har framtiden för sig.

Den växande misstron mot riksdag och regering kan lätt avläsas i opinionsmätningarna. En väg framåt för demokratin – och här finns kopplingen till Dahl – är givetvis att ge ökad makt till de folkvalda utanför riksdagen som har ett tydligare uppdrag från demos. Här finns – som Dahl pekar på – möjligheter att arbeta med folkomröstningsinstrumentet etc.

Det betyder inte att spänningarna kommer att försvinna. Som Collins och King påpekar ser all politisk maktutövning annorlunda ut i en globaliserad värld än i den värld vi har idag. Deng Xiaoping skrev om spelreglerna för världsekonomin och västdemokratierna brottas fortsatt med hur de utmaningarna ska hanteras.

Men det är inte antalet politiskt sakkunniga i statsrådsberedningen som avgör demokratins framtid. Det betyder att den typ av politiskt toppstyrning som Decemberöverenskommelsen utgör inte har någon framtid.

Skäll inte på Stefan Löfven för att han inte levererar. Han kan inte leverera. Det är den insikten och dess konsekvenser som nu borde diskuteras.