De drömmande idealisternas land

Hur gick det till när Sverige blev ett land av drömmande idealister? Den frågan ställde Anna Dahlberg i Expressen för några veckor sedan.

Tidigare idag skrev jag om spänningarna inom borgerligheten. Det tycks mig att förutsättningarna är mycket bättre för borgerligheten att hitta fram till ett rimligare samtalsklimat än vad det är för den politiska vänstern (från S/MP och vänsterut). Där sitter man fast i drömmarnas värld. Det finns undantag som Widar Andersson men i övrigt är det tyst.

Dahlberg:

Politik kan beskrivas som ett spänningsfält mellan idealism och realism. Å ena sidan har vi drömmarna och idealen om hur vi bygger en bättre värld. Å den andra har vi krassa hänsyn som budgetar som måste hållas och annat som lägger hämsko på det möjligas konst.

Politiken mår som bäst när dessa båda synsätt är i någorlunda balans. Då fastnar den inte i en cynisk grimas av uppgivenhet, men den svävar heller inte ut i visioner och åtaganden som blir ohanterliga i längden. Problemet för svensk del är att denna balans sedan ett antal år tillbaka är satt ur spel.

Det saknas motvikter i debatten. Vi ser det i fråga efter fråga. Vem vill träda fram och tala om det ohållbara i dagens assistansersättning som är på väg att passera 30-miljardersstrecket? Vem vill ta debatten om sjuktalen som återigen rusar eller flyktingmottagandet som står på kollapsens rand?

Lika glest är det i debattleden när komplicerade sexbrottsmål ska diskuteras. Eller ta Fas 3 som ingen med överlevnadsinstinkten i behåll skulle få för sig att försvara i offentligheten.

I samma anda rasade en intensiv FRA-strid för ett antal år sedan. Den som misstänkte att det fanns goda skäl att vässa FRA:s verktyg gjorde bäst i att ligga lågt när idealisterna skanderade utanför riksdagen.

Alla vill vara på de godas sida – de som är säkra på att några målkonflikter inte existerar, att begräsningar är till för att sprängas och att allt ytterst är en fråga om människosyn. Den som kommer dragande med budgetar och andra begränsande perspektiv får genast höra att hen ”ställer grupp mot grupp” och saknar känsla för människovärdet.

Vad händer med det offentliga samtalet när varje fråga på detta sätt spjälkas ner i gott mot ont? En uppenbar risk är att kritiker och tvivlare tystnar. Jurister, nationalekonomer, tjänstemän och andra som ofta anlägger mer handfasta perspektiv på tillvaron drar sig rimligen för att medverka i offentligheten i besvärliga frågor. Få vill frivilligt spela rollen som skurk. (—)

Vi måste hitta ett sätt att prata om det svåra, utan ständiga moraliska glidtacklingar och utan att låta hatarna ställa sig i vägen. För om det bara hade varit drömmar som behövdes för att lösa besvärliga samhällsproblem hade Sverige för länge sedan bockat av samtliga.